Från mitt fönster

Igår hade jag ett monstermatteprov och jag ägnade all min lediga tid att plugga till det ända in i det sista. Därför satt jag kvar efter min första lektion, medan klassrummet tömdes på elever. In i rummet där jag sitter frenetiskt klickande med min penna i frustration över ett olösligt tal, kommer en kille. Han sätter sig på raden framför mig. En stund senare vänder han sig om. Det är ingen kille jag känner, ingen jag har pratat med förut, men han säger hej och jag säger hej, och så börjar vi prata. Lika lätt som om vi känt varandra hela livet. Han var verkligen trevlig, och vi hann med mycket av det ena och det andra i vårt samtal. När jag reste mig för att gå, gav han mig en kram. En lite tröstande kram, för han hade förstått att jag var väldigt nervös för det här provet. Han önskade mig lycka till, och det blev verkligen ett lycka till, för efteråt kändes det mycket bättre och provet gick som en dans.
Jag skulle vilja tacka honom för att han gav mig det ögonblicket, den kramen. För att han är en sådan människa vars omtänksamhet sträcker sig långt, och sådana människor är värda att hyllas.