Från mitt fönster

När jag var liten var min största önskan att få bli en fågel. Att få sväva högt över åkrar och träd. Att svepa över insektssmå bilar och människor. Svischa runt i luften, dyka, eller bara glida på en vind...
Jag drömde ofta att jag flög, och under dessa många drömmar utvecklade jag en alldeles egen teknik som mestadels byggde på ren vilja. Lyckan när jag lättade är svår att beskriva. Som en susning genom kroppen, kittlande glädje.
Om man hade ett liv före detta, är jag säker på att jag var en fågel.
Delar av en dikt jag skrev för några år sedan:


Fågel, fågel lilla prick
i det stora blå
ge mig dina vingar
så jag kan sväva få

Din längtan
äro stor
så stor
att inga vingar
orkar bära
Vänta du tills vintrar gror
och kylan bliva somrars ära

Lämnad utan hopp
att bli en prick i det blå
förblir jag bunden till marken
Men mitt hjärtas vingar
kommer aldrig sluta slå