Från mitt fönster

Vi unga har det minsann inte lätt. Det har väl hänt alla ungdomar någon gång att vi får en skarp och orättvis tillrättavisning på stan från en främmande vuxen som tror sig veta bättre. Och har inte det hänt, har vi antagligen fått en syrlig kommentar eller en misstänksam och ogillande blick från en butiksinnehavare när man träder in en butik (för att de tror att man ska snatta.) Vi är böckerna som blir bedömda efter vårt unga omslag, vi är de som blir dragna över en och samma kam. Det sägs att vi unga ofta har förutfattade meningar, men det är ju i själva verket de vuxna (inte alla, men vissa) som har förutfattade meningar om oss. Hur ska man visa att man verkligen inte har onda avsikter, att man är snäll, oskyldig, vill göra rätt för sig och inte är ute efter att provocera de där arroganta vuxna som hoppar på en med tillrättavisningar och attackerar en med giftigt ogillande blickar; hur? När dessa vuxna verkar ta för givet att vi unga är totalt hopplösa, självupptagna och ohyffsade med onda avsikter? När de i förbifarten spottar ur sig en tillrättavisning för att sedan snabbt skynda vidare utan att man får en chans att försvara sig och höja en liten röst med argument? Vad är det egentligen som ger dem rätt att tillrättavisa oss, att ta för givet att vi har fel och de har rätt? Vuxna, de ska ju vara våra förebilder. Visar de upp ett bra exempel? Nej, verkligen inte.

Låt mig ta några exempel.

Mina bröder (som vid det tillfället var i 15-årsåldern) hade stannat upp i en nerklottrad cykeltunnel för att prata med några kompisar som de träffade på. De stod bara och pratade vid klottret när en gubbe cyklade förbi och snäste åt dem: "Det där har ni allt gjort snyggt, va!" Pojkarna stod bara och gapade efter honom. De skulle aldrig ha nedgjort sig till att klottra, men inte brydde sig gubben om det. De var ungdomar och det räckte för att göra dem till brottslingar.

Jag cyklade på en väg som längre fram korsades av en annan. Jag hade rätt hög fart och jag erkänner, jag såg mig inte för ordentligt. Följande hände: Nerför backen (som mynnade ut i den väg som jag skulle korsa med min cykel) kom en äldre man i full fart på sin cykel. Han hade en vit jacka och jag tror det var därför jag uppfattade honom så sent. Jag hann bromsa och det gjorde han med, men det blev ändå en liten kollision. Mannen hoppade av sin cykel och började genast skrika och gorma för full hals. Se dig för jävla ungjävel!! osv. Han fortsatte att skrika diverse svordomar över mig och jag stod där totalt chockad och stammade fram ursäkt efter ursäkt. Saken är den att jag inte på något sätt hade vållat honom eller hans cykel skada, faktum var att det var han som kört in i mig och det var min cykel som hade gått sönder. Och likväl stod han och skrek på mig som om jag hade gjort något förfärligt, som att ha slagit honom i huvudet med en basebollträ. Han kunde sagt: hoppsan! Han kunde frågat hur det hade gått för mig och cykeln, han kunde skrattat och sagt "så kan det gå!" Han kunde ha gett mig en snäll tillrättavisning, som gjort att jag framöver skulle komma ihåg att se mig för där. (Det gör jag visserligen ändå, men bara utav ren skräck för att möta en sådan typ igen.) Efter att ha skällt på mig i vad som kändes som en evighet, tog han sin cykel och gick muttrande iväg medan jag cyklade vidare, lyssnades till det uppkomna gnisslet från min cykel som för alltid skulle påminna mig om händelsen, medan jag kämpade mot tårarna. Jag blev jätteledsen. Det var ju verkligen inte meningen att vi skulle krocka, det var ju inget jag gjort med flit. Nu önskar jag att jag hade ropat efter honom: "Och du ska föreställa en förebild eller??" men då hade han väl slagit till mig eller något.

Häromkvällen gick mamma och jag längs vägen med våra cyklar, tätt intill, mamma närmast cykelbanan. Jag hörde ett svagt men ihärdigt plingande som kom närmre och vände mig om och såg en medelålders man på cykel som var tio meter bort, på väg i vår riktning. Jag undrade vad han egentligen plingande på, men kom fram till att det inte kunde vara åt oss för han hade god marginal (1,6 meter) att cykla på. Mamma hörde inte plingandet för hon hade kapuschongen uppfälld. I lagom tid för att jag vänder blicken framåt igen cyklar kommer mannen farande i rasande fart och passar på att stöta till mamma rejält i ryggen och armen. Chockat skrek hon rakt ut och ropade åt honom att stanna, men han körde vidare i samma hastighet. Vi var båda väldigt upprörda, och mamma gjorde sig rätt illa ända upp i nacken. Ilskan över den orättvisa behandlingen blandades med vanmakten och maktlösheten. Det var helt uppenbart att mannen kört in i mamma enbart för att straffa henne för att hon inte reagerat när han plingade. Vår teori är att han, eftersom jag gick bredvid och eftersom det bakifrån inte gick att avgöra mammas ålder, trodde att mamma var en ungdom och därmed hade rätt att straffa henne. Men mamma kunde lika gärna ha varit 70 år! Tänk vilka skador hon kunde ha fått i så fall! Handlingen var så totalt orättvis och oacceptabel, men likväl finns det vuxna som tycker sig ha rätt till att göra dessa "tillrättavisningar". Vad tyckte han att han uppnådde med sin handling? Vad tror de att de uppnår med att i förbifarten kasta ut tillrättavisningar och straff? Mamma var chockad, men jag kan inte säga att jag var särskilt förvånad över det hela. Det är ju vi, dagens "hopplösa, ouppfostrade och oförskämda" ungdomars vardag.