Från mitt fönster

Jag var blind i princip hela oktober. Blind för alla människor som passerade mig på gatan. Jag var helt enkelt för upptagen av mitt eget liv, all stress och så. Jag såg dem inte.
I november skärpte jag till mig och öppnade ögonen. Positivt var också att det kom mycket snö, så jag blev tvungen att ta bussen till skolan och då kunde jag iaktta desto fler människor från min fönsterplats.


I förrgår såg jag:


* Två väl påklädda kvinnor på bussen som ivrigt talade spanska med varandra
* En man som skrattade åt något som hans lilla blonda dotter sa
* En tonårskille i blå jacka som halkade i snön
* En mörkhårig kille som satt på en bänk och tände en cigarett
* En glasögonprydd kvinna som matade duvor medan hon väntade på bussen
* En ung mörk kvinna som rättade till sin lila basker
* En mörkhårig tonårskille som plattade till en läskburk med sin fot
* En relativt ung man med utländskt utseende som stod och rökte i dörren till en speceriaffär
* En kille som höll om en tjej som tydligen frös
* En ung kille på bussen som gav sin plats åt en utländsk kvinna som försökte hålla reda på sina tre små barn

Hur förändras inte livet, och människorna som vandrar i det? Jag tänker på människorna som vandrat i mitt liv. Där finns två sorters människor överlag. Den ena sorten tar man för givet, den består av människor som alltid kommer finnas där, som utgör en självklar del av ens liv och tillvaro. Endast döden kan komma att påverka denna relation, och även om det är ett naivt tankesätt så är det så det känns. Hit hör bland annat familj.
Den andra sorten består av människor som kan betyda allt för en, och verkligen vara en oumbärlig del av tillvaron, men som − och detta kan man egentligen bara se i efterhand − inte kan tas för givet, och rent vad det är försvinner ur ens liv, hur förkrossande det än må vara. Gamla ex är ett praktexempel på sådant. Denna person som man håller så mycket av, som är solen i ens solsystem, men som, efter att den så hastigt slocknat ifrån en, blir en del av ens himmel, bland alla andra delar. Ett stycke väg, man en gång vandrade längs.
Alla dessa människor, som en gång utgjorde hela min tillvaro, och som nu bara blivit ett stycke väg... Har man någon makt över vem man får älska, och vem man får ha kvar? Ibland är livet så grymt, men likväl går det vidare och en ny saknad ersätter en gammal. Den som håller dig kär idag, kanske knappt minns ditt namn om ett år. Den som upptar alla dina tankar för stunden, kanske du, om ett tag, inte skänker en tanke. Sorgligt? Ja, det är det väl. Mais c'est la vie.

Fånga dagen
Finns det två andra ord med förmågan att fylla mig med sådan ångest, såsom dessa två kan? Dagarna de flyr, den ena än mer lik den andra. Jag finner inte några guldkorn i dem, ingenting som kan försköna dem eller göra dem mer unika, värda att minnas. Vad innebär det egentligen att "fånga dagen"? Kanske har jag fattat det helt fel. Är det att uppnå någon form av lycka, även om den så vore kort och koncis? Är det att ta vara på en givande tanke? Eller är det att göra något oväntat, bortom alla mönster och rutiner, för att känna att man lever? Att fånga dagen, är det att känna en njutning över att få vara här, att få andas, att få finnas till? Var glad att du lever, njut av dagen du fått till skänks... Är det ens möjligt?
Är inte detta höjden av orimliga krav, som en piska över den otacksammes rygg? Fånga dagen - känslan av att aldrig lyckas.

"Jag försöker fånga dagen, men fan så fort den springer"

snappade jag upp någonstans. Orden är tunga av sanning.

Ibland när dessa tankar yr runt i mitt huvud, tänker jag på min mormor. Om jag kunde ge henne en dag av min ungdom, en hel dag från gryning till midnatt, hur skulle hon utnyttja den då? Åh jag är övertygad om att hon skulle skutta och skratta och springa och sjunga. Att hon skulle leva dagen ut till fullo, och njuta av varje sekund på ett sätt jag aldrig skulle kunna. För hon skulle känna uppskattning på ett så mycket djupare plan, och tacksamheten över dagen skulle komma av sig själv. Hon skulle förstå vad det innebär att fånga en dag. Och hon skulle, till skillnad från mig, lyckas.



(Titel: Fånga dagen, om du kan...)

Det finns något som är så vackert över vardagliga människor. Där finns en äkthet som inte bedrar. De vandrar runt i sina världar, överallt omkring mig. Vart jag än vänder blicken blir jag överöst av ögonblick, korta glimtar av liv.
Alla dessa människor. Jag undrar var de har kommit med sina liv, om de vågar kalla sig själva lyckliga. Om de tänker på att de hela tiden andas, att liv porlar i deras ådror. Jag undrar vilka tankar som susar genom deras huvuden.

Och där sitter jag, en simpel gestalt i mängden. Mina ögon är min håv, och med dem fångar jag alla ögonblick jag kan få tag på. Jag undrar om de ser mig. Verkligen ser mig, eller om jag bara är ett föremål för dem, ett objekt de navigerar runt.
Vad har jag för rätt, att iaktta dem på detta vis? Att ta tillfånga dessa små ögonblick, dessa små inblick i andra människors vardag. Som en fönstertittare. Skulle de bli arga, om de visste? Skulle de alls bry sig? Att jag sparar en del av dem i min svarta lilla bok, förevigar dem med min svarta bläckpenna? Att jag fäster dem som ord på mitt papper, rakt upp och ner. Utan att försköna.

Kanske är det därför de är så vackra. De är så omedvetna om att de blir fångade, de har inte chansen att göra sig till. Jag ser dem så som de är, så som de vandrar runt i sina världar. Jag är iakttagaren, ingen vet att jag finns. Men jag, med mina ögon, min bok och min penna, vet att de finns.



Idag har jag sett:


* En kvinna som satt och rökte i ett fönster på andra våningen
* En blond kille som lyssnade på sin mp3 på så hög volym att man kunde höra att han gick i takt till musiken
* En höggravid kvinna som kliade sig på magen
* En asiatisk kvinna som i sina illgröna skor sprang längs trottoaren
* En medelålders kvinna som nästan tappade sina glasögon som hon höll i handen
* En kille i ordningsvaktdräkt som stod lutad mot en vägg och åt daimglass
* En ung kvinna som gråtandes pratade i sin mobil

Jag vaknade av ryggen i natt igen. Så länge jag kan minnas har jag haft ständigt återkommande ryggvärk. Redan som liten gick jag till sjukgymnast och under åren har det tillkommit diverse massagegrejer i huset, allt från tempurbollar till massageapparater. En lång period kan det vara bra, men så plötsligt är värken där igen. Detta medför att jag inte kan lyfta tunga saker, inte kan stå upp för länge, eller sitta för den delen, och att jag ligger vaken vissa nätter.

I natt vaknade jag alltså åter igen av den tryckande känslan av att ha legat på skrot. Att vända sig på sidan och somna om är då omöjligt - varje andetag känns som att någon spänner en korsett på mig och jag pressas in mellan två väggar av smärta. Bara en sak hjälper - att stiga upp.

Att stiga upp halv fem på morgonen medför inte bara nackdelar dock. Det är en speciell känsla att vara vaken före alla andra. Att vara den första som får smaka på dagen medan de andra fortfarande ligger invävda i sina drömmar. Det är kanske lite ensamt, men det är ingen påtvingad ensamhet. Den är faktiskt rätt bekväm. Jag satt där i natten vid mitt fönster och undrade om jag ens hade velat dela med mig av morgonen om jag fått välja. Jag tror inte det.
Så småningom tynade värken bort och jag gick och lade mig.

När jag vaknade igen, var det med en känsla av att jag levt lite längre.

Häromdagen skulle jag till min sånglektion. Tiden hade glidit ifrån mig, så jag rafsade ihop mina grejer och kastade mig upp på cykeln. På vägen dit cyklade jag förbi min gamla skola. Det bruna ångestteglet stack som vanligt i ögonvrån, på fotbollsplanen sprang ett gäng killar runt. Skratt flög genom luften.
Men det var något som inte stämde. Något i skratten fick mig att bromsa och kliva av cykeln.
Jag kände igen de där skratten. De var hånskratt, mobbningsskratt, elakskratt. Min sikt skymdes halvt av buskar, och jag sträckte på halsen för att försöka se bättre vad killarna hade för sig på planen. De var säkert 12-13 stycken och de ropade på ett språk jag inte förstod. En klunga stod och såg på, det var de som stod för merparten av skratten. En klunga killar sprang runt och kastade något emellan sig, och en bit efter dem jagade en ensam, rätt kort kille efter dem, ropandes, viftandes med sina armar. Jag fylldes av ett enormt obehag, men visste inte vad jag skulle göra. Jag visste ju inte ens säkert om något försiggick eller inte, och skådespelet utspelades för långt bort för att jag skulle kunna se ordentligt.
Killarna samlades så i en klunga på planen, plötsligt verkade det inte föregå något skumt. Kanske hade killen fått tillbaka sin grej, det verkade lugnt och jag hade bråttom, så jag hoppade upp på cykeln igen.
Men obehaget försvann inte. Dagen gick och jag plågades av tankarna; skulle jag gått närmare och tagit reda på vad som försiggick? Hade jag kunnat göra något?
För jag minns hur det var att springa efter, att försöka nå fram, att försöka nå upp, att försöka skrika: Det är inte kul! Sluta!!
Och inse, att ingen hör en.

Såg just en extremt intressant dokumentär som varit väldigt omtalad, "Man on Wire". För er som inte vet, handlar den om den unga galne Philippe Petit som med hjälp av vänner och efter månaders planering, gick på lina mellan  World Trade Center-tornen en augustidag 1974. Varför gjorde han det? Många har ställt frågan, men den har inget svar. Det är det som är det vackra, sa Petit. Det finns inget varför.
Dokumentären följer månader av planering innan kuppen, varvade med intervjuer med de inblandade idag, och slutligen själva genomförandet.
Dokumentären finns på Svt Play — se den!!

http://svtplay.se/v/2130504/dox/man_on_wire

Jag har det svårt med tiden. Och tiden verkar ha det svårt med mig. Vi har en komplicerad relation, tiden och jag.
Han har en tendens att rinna mellan mina fingrar när jag som allra mest vill bära honom i kupade händer. Samtidigt har jag en tendens att springa ifrån honom när han har bestämt sig för att gå långsamt. Självklart kommer jag ingen vart utan honom, nej jag måste ha honom i närheten. Jag hatar att det är han som bestämmer takten vi ska gå i. Ibland försöker jag intala mig att han inte finns, att jag är fri från honom. Då blänger han på mig och rätt vad det är har jag kommit försent till något. Han är känslig, tiden. Det slutar alltid med att jag ger upp att förneka honom.

Däremot vill jag gärna förneka klockan. Att en sån liten uppfinning kan ha ett så stort grepp om ens liv, ja om allas liv. Hela j*vla samhället, ingen kommer undan dess slag. Allt går efter klockan, på punkt och pricka. Vi har bara att följa det.
Det kom en dag då jag tog av mig klockan. Jag sa: nej, jag vill inte ha och göra med det här mer. Jag vill inte vara en del av detta system, som en gång skapades av människan. Har man gått in i det, måste man väl kunna gå ur det!

Men jag lurades in i systemet igen, systemet där klockan har makten. Den är slug, den gillar att luras, att ljuga... Den är som en sekt. Vi har uppfunnit ett monster. Och vi måste följa den för att inte komma efter i allt vi gör.

Vad är då tid, om den inte sitter i klockan? Jag tror inte att tiden är mycket mer än en rynka i huden. Han sitter i allt som lever, rör sig med allt som är dött. Han bogserar fram dagarna och producerar fram nätterna. Han är vår reskamrat från vaggan till graven.
Men hur mycket vi än försöker kommer vi aldrig kunna pressa in honom bland visare och klockslag. Det är bara inte han.

Från mitt fönster, så heter min blogg. Från mitt fönster ser jag världen passera. När jag startade den visste jag inte riktigt vad jag ville skriva om, men jag visste vad jag inte ville skriva om. Jag ville inte skriva om min vardag, då jag själv tycker sådana bloggar är rätt ointressanta. Skriver jag om min vardag här, så är det ofta en tankeväckande händelse eller något jag tycker är värt att reflektera över. Sedan har jag varit noggrann med att inte lämna ut min exakta identitet. Ni som läser utgår jag dock från att ni känner mig, men jag vill inte att en framtida arbetsgivare ska googla mitt namn och hitta min blogg.

Mina ord här är fria, jag har inte någon inriktning, inget ämne jag specificerar mig på. Ändå känner jag att jag har glidit ifrån vad jag ville skriva om från början - iakttagelser. Jag har mest suttit i mitt fönster och tittat in i mitt rum, men nu tänker jag vända blicken mer ut åt gatan, åt världen. Därför introducerar jag nu "Idag har jag sett"; listor jag skriver då och då med samlade iakttagelser. Inspirerad av Erlend Loes bok "Naiv. Super"

Denna första lista skrev jag ihop förra veckan. Vädret var fint, jag tog min bläckpenna och cyklade in till stan. Där köpte jag en sådan där typisk liten svart skrivbok med röda hörn. Sedan satte jag mig på en bänk på Stortorget, och bara såg mig omkring, iakttog min omgivning. Det kändes som att hela världen rörde sig åt alla håll och kanter, och att jag var den enda som stod still. Det kändes som om jag stannade tiden, som om jag frös alla ögonblick. Det var en lite kuslig känsla att sitta där och fånga ögonblick, att suga i sig insikten om att alla andra också har en vardag, och att jag för alltid skulle spara en liten liten del av denna i min bok.
Men det kändes väldigt nyttigt också, att bli medveten om andras liv och situationer. Det gjorde det lättare att sätta sig in att de också har sorger och problem, och det gör att man lättare kan stå ut med sina egna. Det gav frid.
Efter kanske en timme på bänken, hade jag fått ihop några sidor i min lilla bok. Här kommer ett urval, för er att ta del av. Här har ni en handfull fångade ögonblick.

Idag har jag sett:


* En liten blond flicka som stoppat in en Stadiumpåse innanför kragen på sin tröja
* En pytteliten hund som skällde gällt på en jättestor lugn hund som passerade
* En brunklädd kille i dreads som gick tvärs över torget med en skateboard under armen, för att tvätta händerna i fontänen
* En bunden Golden retriever som skällde oavbrutet efter att dess ägare gått in på Hemtex.
* En flicka i barnvagn som höll en brun fjäder i vardera hand.
* En liten glasögonprydd flicka som med stor möda sköt en flicka i rullstol framför sig.
* En vitklädd man som stod med en barnvagn och väntade
* Två pojkar i 9-årsåldern som gick och höll om varandras axlar
* En svartklädd kvinna som lagt sig på en bänk i solen
* En flicka som undersökte sina nya skor
* En kille som gick och studsade en tennisboll
* En kvinna som gick med en otänd cigarett i mungipan.
* En tjej som stod mitt på torget och såg sig omkring, fick sedan syn på en kille som hon rusade fram till, varpå de omfamnade varandra och kysstes.

I min familj älskar vi böcker. Vi har 42 fyllda bokhyllor, jag har räknat dem. Två av dessa är mina, och står på mitt rum. Böcker är något av det bästa som finns. Någon bättre verklighetsflykt finns inte, och alla människor behöver fly från sin vardag av och till.
När jag går in i någon jämnårigs rum tittar jag alltid efter 1. Om personen har några böcker 2. Hur många böcker personen har 3. Vilka böcker personen har (Det säger ju något om dem, eller hur?)
Inte i någon jämnårigs rum har jag sett två bokhyllor fyllda med böcker. Om det finns en fylld bokhylla, så är den mestadels ockuperad av icke bokaktiga föremål. Jag säger inte att jag nedvärderar, jag säger inte heller att jag anser mig vara bättre för att jag har två bokhyllor fyllda med böcker. Nej, jag tycker bara det är sorgligt, denna brist på böcker. Jag hoppas bara att människor i min ålder läser mer än det verkar.

Nu sitter jag i min fåtölj bredvid min ena bokhylla. Jag sitter här sällan, men när jag gör det tittar jag på mina böcker, studerar deras pärmar, drar ut en och läser lite i den... En del av dem är gamla. Gamla som i att man måste sprätta upp sidorna för att kunna läsa dem... Jag vet inte riktigt var jag har dem ifrån. Flera är sådana som mamma vill att jag ska läsa.
Många böcker har med andra världskriget att göra, 26 stycken när jag räknar efter...
Många älskar jag, eller så har jag älskat dem när jag var yngre och kan nu inte förmå mig till att ställa undan dem.
Men det jag älskar mest med mina böcker, är inte vad som finns mellan deras pärmar. Nej det är alla minnen jag har med dem. Vilket tillfälle jag fick dem, var jag befann mig när jag läste dem första gången, vad som hände i mitt liv just då, ja jag minns sådant. Mestadels.
Som Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson. Jag fick den på min födelsedag för något år sedan, och min kusin började gapskratta när jag hade fått av pappret, för precis innan hade hon sagt: "Det är säkert en krigsbok, jag slår vad!!" (Hon tyckte det skulle vara typiskt mig att önska mig en sådan bok. Och ja, hon hade ju rätt!)
Lilla huset i stora skogen av Laura Ingalls Wilder, läste mamma alltid för mig när jag var liten och skulle sova.
Bilbo av J.R.R Tolkien. Sist jag läste den var jag lyckligt kär.
Kärlek & Uppror, antologi av Anna Artén och Siv Widerberg. Den fick jag av min hemska lärare när jag slutade 6an. "Den kommer ni ha med er och ha nytta av hela livet". Hur rätt hade hon inte, vilken nytta har jag inte haft av den bara tills nu? Tack vare den boken började jag skriva själv.
Åh jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, ta bok för bok... Men det ska ni få slippa. Jag avslutar med ett citat av Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr - 43 f.Kr)
"Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ."

Jag trodde aldrig på nattpuman under sängen. Jag tillät aldrig min fantasi att springa så långt. Men ändå var jag snabb som en vessla vid läggdags, så snabb att inga käftar fick tag om mina vrister, inga klor hann rispa mina fötter. Bara ifall att. Man kunde ju inte veta.
Att vara liten var att vara rädd. Men att vara liten var också att få vara rädd. Och fanns där rädsla fanns där alltid tröst. Alltid fanns en famn att krypa upp i, en hand att hålla. En lugnande röst som blåste bort allt skrämmande.
Hela världen var en enda skräckhistoria, hela livet var en vandring i ett spökhus.
Att vakna på natten var det läskigaste som fanns. Då härjade mörkret, det hade mördat alla färger, slukat alla mina ägodelar. Då klättrade demonerna på väggarna och mardrömmarna lurade i alla hörn. Hela själen skrek av skräck, och jag visste att det bara fanns en räddning. Vägen till mammas och pappa sovrum var alltid lång. Då förvandlades de välbekanta rummen till en svindlande labyrint och nattpumor väntade under varje stol. Och sedan lättnaden. Att krypa ner mellan varma lakan, mellan två andandes kroppar. Mammas hand på min arm och jag somnade direkt i tryggheten.
Men nu. Vem blåser bort rädslan, nu när man är stor? Vågar man vara rädd, nu när man inte längre är barn? Vad har man egentligen att frukta nu? Finns det ens något att frukta!
Men rädsla överlever alla åldrar, den finns inte mindre för att det inte längre finns en trygg föräldrasäng att krypa upp i. Den finns lika mycket som förr, men tryggheten ska man stå för själv. Och när demonerna väcker en på natten, ska man vända sig på andra sidan och somna om.

Nej, jag trodde aldrig på nattpuman under sängen, inte egentligen. Nu hör jag käftarna smälla ihop och klorna rispa i natten.

Ingen är perfekt. Men det finns ändå ideal, en strävan efter perfektion. Många strävar efter att bli perfekta. Och med det menar jag inte att det är sammanställt med strävan efter att bli perfekt (ingen är ju som sagt det) - folk strävar snarare efter att bli så perfekta som dom kan bli. Och det är väl på flera sätt nyttigt. Den strävan håller många hälsomedvetna, måna om sitt beteende och annat. Men det är också nyttigt att det finns en strävan i sig. Och det får mig att tänka på något annat; Tänk om man inte hade något att sträva efter? Tänk om man inte hade några drömmar, inte ens en liten en? Eller stor, för den delen. Man har ju ända sen man var liten haft någon slags livsbild, av hur ens liv skulle bli. Jag tror inte min har förändrats mycket. Jag hade ungefär samma drömmar då som jag har nu.

Jag minns en uppsats vi skrev i femman. Vi skulle skriva om våra liv baklänges. Börja från när man har en fot i graven, till när man sprang på barnsben. Det var egentligen en enorm uppgift, vilket vår lärare knappast hade räknat med. Men vi tog den alla på största allvar, det handlade ju trots allt om våra liv, och vi ville ha dem perfekta. Mellanstadiet var ju en enda tävling om vem som var bättre än den andre och varför. Man jämförde sig helt enkelt.

Jag minns inte så mycket vad jag skrev. Att jag skulle gifta mig lyckligt med en som hette Peter och som gillade samma saker som jag, och få två flickor med honom som skulle heta Linnea och Anneli. Och så skulle jag skriva en bok om choklad. Den där boken är nog det enda jag kan tänka mig att göra i framtiden. Men den där Peter, och de där Anneli och Linnea, (som jag verkligen verkligen inte kan tänka mig att döpa mina barn till nu) vill jag inte ha. Ärligt talat, så äckligt perfekt skulle jag aldrig vilja ha det! En snobbig Peter som inte har någon fri vilja, utan gillar allt jag gillar, och två präktiga barn som heter samma sak om man kastar om bokstäverna i deras namn lite.
Jag skrev för några inlägg sen att det är tur att man inte får allt man vill ha för stunden, och jag är uppriktigt sagt glad att den 11-åriga Ida inte fick välja mitt liv åt mig.
Men när jag skriver att jag inte tror min livsbild har förändrats så mycket sen dess, så menar jag att huvudkonceptet fortfarande består. Jag drömmer fortfarande om att bli lyckligt gift och skaffa familj. Det är min strävan, eller åtminstone en av dem. Och jag är glad att jag har den. Den känns inte omöjlig att uppnå, och det känns som att det ligger någon form av mening i att uppnå den. Mening som i Meningen med livet.

Runt midnatt igår kväll satt jag på min sängkant och funderade. Ensam i det tysta huset, då vaknar många tankar och sömnigheten känns avlägsen. Jag tänkte över allt som hänt de senaste åren, hur förändrad jag blivit av händelserna, speciellt de svåra. Jag tänkte på alla gånger jag suttit på min sängkant och önskat. Önskat att det jag ville ha skulle tilldelas mig. Jag har velat så mycket. Och min innersta vilja har ändrats så många gånger. Jag tänkte: Vilken tur att jag inte fått allt jag vill ha. Hur skulle det ha sett ut? Vad jag vill ha för stunden, vill jag säkerligen inte ha om ett år. Skulle jag alltid få det jag ville ha, skulle det garanterat ha stängt många öppna dörrar, dörrar jag inte ens visste fanns, dörrar jag skulle gå miste om.
Jag hade inte varit den jag är idag, för man är en del av alla man möter, läste jag någonstans. Det kanske stämmer, i en något överdriven form. Men helheten stämmer i alla fall, personerna man släpper inpå sig har makten att påverka och förändra en. Och de gör det också, mer eller mindre. Jag menar bara att om jag hade fått allt jag velat ha, så hade jag gått miste om att möta några av de människor som hade förändrat mig.
Man är och man blir. Oavsett hur man vill.

Om jag hade blivit pojke, skulle jag hetat Michael. Ibland önskar jag att jag blivit Michael. Det känns som att han skulle haft ett mycket mindre komplicerat liv. Jag tror inte killar förstår hur bra de har det. Eller, förstår jag det ens? De kanske har jättestora nackdelar, som de inte avslöjar för tjejer. Men jag tror att saker och ting skulle bli enklare, jag skulle i alla fall inte ha samma problem som jag har nu. Jag tror lite på den här fördomen att när killar är ovän med någon, så nitar de den personen och sen är allt frid och fröjd igen. Tjejer går istället runt i månader och ältar och snackar skit och fryser ut. Jag tror inte Michael hade behövt gå igenom det.
Just nu är jag verkligen sugen på att veta hur det är att vara kille. Jag menar, tänk om man kunde testa att vara kille en månad! Sen kunde man ju säga allt om nackdelar och fördelar. Tänk om jag fick vara Michael en månad... Mitt liv kanske hade varit bättre om jag blivit honom istället

Idag har jag varit barnvakt för första gången i mitt liv. Jag som inte ens gillar barn. Eller ja. Självklart kan barn vara hur gulliga och roliga som helst och jag vill verkligen ha ett eget så småningom, men som det är nu så vet jag inte hur jag ska bete mig i närheten av ett barn. Jag har svårt för att leka pajas.
Men denna lilla amerikanska unge visade sig vara bara 12 veckor, och några pajaskvalifikationer verkade inte behövas. Jag skulle spendera två timmar i ett rum på Hotel Concordia med att försöka få tyst på den. Eller honom. Stackaren led nämligen av kolik eller liknande och åh, vad en sån liten kan låta! Jag kunde bara få tyst på honom på ett sätt: Genom "flyga helikopter"-greppet i kombination med sång. Det funkade varje gång, men var slitigt för ryggen. Till slut lade jag honom på sängen där han under höga snyftningar somnade. Av utmattning skulle jag tro.
Vilken liten ängel han plötsligt förvandlades till! Inte mycket större än en limpa bröd. En så liten människa. Ett så litet liv. Jag fantiserade om hur han skulle se ut när han var i min ålder. Tänk om han satt där framför mig, sjutton år gammal... Och det slog mig att när han var sjutton, skulle jag vara 34, kanske med en lika liten människa i mina armar.
Föräldrarna kom tillbaka efter två timmar, överförtjusta över mitt sovande resultat. 600 kronor fick jag för besväret. Tänka sig!

En sommarmorgon landade en fågel nära vår frukostplats i solen. Blixtstilla stod den där och vi såg förundrat på den, väntade att den skulle göra en rörelse, att den skulle flyga iväg igen. Men snart förstod vi att något var fel, fågeln bara stod där, som förlamad - och livrädd. Mamma närmade sig den för att se om den trots allt av instinkt skulle flyga iväg när hon kom för nära. Men fågeln rörde sig inte ur fläcken, utan stod kvar, alldeles paralyserad. Pappa stängde in katten, som var i livet då, och som inte drog sig för att överfalla små fåglar. En halvtimme senare hade fågeln inte rört sig ur fläcken, det var bara dess skräckslagna ögon som talade om att den var vid liv. Gick man tillräckligt nära kunde man se hur den darrade. Till slut gick pappa efter en spade "Det finns ingen med att låta den lida." Och jag satt på trappan med fågeln framför fötterna och bad en stilla bön att den skulle flyga. Pappa kom ut ur huset med spaden i hand, lagom för att se hur fågeln fällde ut sina vingar och flög sin väg.
Jag kom att tänka på den där lilla fågeln idag, hur hopplöst det verkade för den och hur den plötsligt flög iväg som om ingenting hade hänt. Om den där lilla fågeln kunde, varför skulle inte jag kunna? Det ska nog gå.

Död.
Vad betyder någons död? Människor dör hela tiden. Varje sekund. Det rör oss inte i ryggen. Skulle man sitta på en bänk på stan bredvid, ja Gud är väl det bästa exemplet, och han pekade ut en tjej på gatan och sa: "Hennes mamma dog för ett år sen." Jaha? Hur besvarar man det? Axelryckning. Stackars henne, ja, men hon är en främling på gatan, ingen mer. Det går inte att bry sig.
Vår föreställningsförmåga är fantastiskt dålig. Kanske vaknade den tjejen med mammans leende flimrande förbi i en döende dröm. Kanske satte hon på radion när hon skulle göra frukost och mammans favoritlåt spelades, den hon alltid brukade sjunga. Kanske sjönk tjejen ner på köksgolvet, överbemannad av den saknad som ständigt trycker ner henne.
Men vi bryr oss inte.

Kontrasten mellan axelryckning och personlig sorg var så stor för mig idag. Tio elever ryckte på axlarna då de fick veta att de skulle få vikarie för att ordinarie lärarinna vakade över sin döende mamma. Jag som sett hennes tårar, jag som hört hennes förtvivlade rädsla! Vilket förakt vällde då inte upp inom mig mot dessa axelryckningar, mot dessa dåliga föreställningsförmågor. Och mot mig själv, för jag hade antagligen inte heller reagerat mycket om jag inte sett det jag sett.

Vad betyder någons död? En förälder kan dö. Det är ett år sen killens mamma dog. Han tystnar, hans blick vandrar över det nyvakna gräset, de fotbollsspelande killarna, de svajande träden. Men jag ser på honom att hans tankar vandrat någon helt annanstans. Ett ögonblick är han långt borta, någonstans ovanför ytan vi lever under. Så ser han på mig och ler tappert. Och jag skäms över hur lite jag vet egentligen, skäms över att jag tror att jag förstår.

Många minns nog Grynet (alias Elin Ek) som i sin rosa självsäkra show gång på gång försökte banka in budskapet "TA INGEN SKIT!" hos tjejer. Ganska nyligen skrev Annika Malmberg en bok som framlägger motsatsen: "Ta skit! Och gör det till guld". Malmberg menar att man får mycket mer ut av att ta kritiken till sig och se till att det blir ändring. Men om det inte finns någon grund för kritiken? Ska man ändra sig och sin personlighet för att andra fått fel uppfattning om en?
Ta skit. Ta ingen skit. Någon borde skriva en bok som heter SLUTA SNACKA SKIT, för det är där roten till detta onda ligger. Det snackas så mycket skit. Det är så lätt att snacka skit. Och experterna i grenen är onekligen tjejerna. Framför allt tonårstjejer. Finns det någon enda kvar som är så godtrogen att den aldrig sagt något ont om någon? Som aldrig gjort någon anmärkning på en person som är utom hörhåll?
Utom hörhåll, ja. Till dig som vet med dig att du snackar skit: Allt skit du säger till någon om någon kan nå personen du snackar skit om. Skvaller är expert att färdas på små kringelikrokar och rätt som det är så sitter offret för skitsnacket på sitt rum och gråter över allt som sagts om henne.
Tjejer, vi är känsliga varelser. Vi är bitchiga. Vi är förbannade. Vi är onda. Men innerst inne vill vi bara vara en som andra ska tycka om. Nu kommer jag till det som är nästan viktigast av allt: förlåtelse. "Hon snackar skit om mig och jag kan inte förlåta henne." Klart man kan förlåta. Vissa saker känns förstås oförlåtliga, men de flesta sakerna går att förlåta om man anstränger sig och vill. För om personen i fråga verkligen vill bli förlåten, varför förtjänar personen inte en chans till? Många skulle värdera den chansen otroligt högt. Att förlåta är en sådan makt. En makt mycket större än att såra.
Jag då? Är jag en ärlig godtrogen ängel? Nej. Jag är ingen ängel. Jag har också snackat skit. Men jag börjar lära mig. Jag vill lära mig, att låta bli. För jag har sett vad skit kan leda till. Och dit vill jag inte gå.
Mina ögon öppnades om än mer, av den högt omskrivna och tragiska historien om 14-åriga Linnea som blev våldtagen och fick nästan ett helt samhälle mot sig. Hur mycket skit skrevs/sas det inte om henne, hur snabbt spred det sig inte. Hur många hade inte tagit livet av sig, om de varit i hennes kläder? Att veta sin oskuld och ändå bli offer för dessa grymma anklagelser... jag kan inte ens föreställa mig hur dåligt hon måste ha mått. Jag hoppas det fick många att stanna upp och tänka till; tänk vad ord kan leda till. Hur stort skitsnack kan växa sig. Och hur fel det är.

Läran om skitsnack, hur man hanterar skit och hur man låter bli att snacka det. Det hade varit en bra kurs i grundskolan. Den borde ha varit obligatorisk.

Tack för att du läste. Jag hoppas att det gav något.

Skriver ett arbete om Florence Nightingale nu. (Om någon tänker: "Florence Nightingale? Vem är det?" så googla! Det är allmänbildning) Använder mig mycket av en bok som är en detaljrik fördjupning av hennes liv, och där stöter man på ganska roliga och oväntade grejer. Ett exempel är när Florence som 30-åring reser runt i Europa. Under denna resa samlar hon på sig diverse djur; ett antal ödlor, en cikada, och i Athen räddar hon en uggleunge undan två pojkar vars våldsamma lekar höll på att ta död på den. Denna uggla, (som hon döper till Athena), tar hon hand om och lyckas tämja, och allt sedan dess sitter den i hennes ficka vart hon än går. Cikadan däremot gick ett tragiskt öde till mötes. Den blev uppäten av Athena i Prag, förklarar boken.

Visst är det lite häftigt? Mitten av 1800-talet, en ganska obetydlig historia egentligen, men jag tycker det är fascinerande att den är bevarad! Det är bl a sådant här som får mig att älska historia!

Ibland när livet är svårt och man lider, och man tänker på människor som lidit hela livet, då kan man inte rå för att undra: till vilken nytta lider jag och alla andra? Vad är det för mening med det? (Och finns det ens någon mening med våra liv, eller är våra liv bara misstag som råkade ske? Det kanske inte alls är meningen att vi ska finnas. Vi kanske är lurade hela bunten, där vi går och letar efter meningen med livet.)
Allt lidande. Om vi ändå visste vad som ska hända sedan, efter det här livet. Kanske kommer vi sitta i nästa liv och skratta åt hur fåniga och dumma vi var som tog varje motgång så hårt, hur mycket vi kämpade i onödan. För hur vet vi att det inte är i onödan? Vad i livet spelar egentligen någon roll? Om flickan inte får pojken hon älskar, ja det får henne att lida nu, men sedan? Var det värt det? Givetvis kan man inte rå för sitt lidande, men om vi hade en översikt på det hela kanske det hade varit annorlunda, lättare att gå vidare. Det kanske visar sig att vi bara är dockor i en dockpjäs. Vi kanske kommer att tänka i livet efter detta: "Att vi inte visste bättre! Det här är ju det riktiga livet! Jag önskar jag kunde säga till mitt dåtida jag att sluta oroa mig så mycket. För i det här livet spelar det inte någon roll."


Har nyss kommit hem efter att ha sett operan "Karmelitsystrarna" i Malmö. Den handlar till stor del om livet, döden och dödsångest (under franska revolutionen). En mycket gripande och tragisk opera, men en del ord fastnade verkligen. Till exempel det här (taget ur mitt minne, alltså inte helt exakt): "Vi dör inte för oss själva. Vi dör för varandra. Eller kanske dör vi för någon annan. Vem vet?"
Teorin att vi kanske dör för någon annan, går ut på att när person dör, så kanske den dör för någon som i sin tur får leva vidare. Det är därför vissa dödsfall är extra plågsamma för den döende - den dör för två. Jag vet inte, men jag tycker det känns lite tröstande på något sätt. Som att man gör en god gärning när man dör plågsamt, att ens lidande betalar sig för det skänker ytterligare liv till en annan. Jag tror att det skulle hjälpa anhöriga till en nyligen död att tänka så.