Vittnet
Häromdagen skulle jag till min sånglektion. Tiden hade glidit ifrån mig, så jag rafsade ihop mina grejer och kastade mig upp på cykeln. På vägen dit cyklade jag förbi min gamla skola. Det bruna ångestteglet stack som vanligt i ögonvrån, på fotbollsplanen sprang ett gäng killar runt. Skratt flög genom luften.
Men det var något som inte stämde. Något i skratten fick mig att bromsa och kliva av cykeln.
Jag kände igen de där skratten. De var hånskratt, mobbningsskratt, elakskratt. Min sikt skymdes halvt av buskar, och jag sträckte på halsen för att försöka se bättre vad killarna hade för sig på planen. De var säkert 12-13 stycken och de ropade på ett språk jag inte förstod. En klunga stod och såg på, det var de som stod för merparten av skratten. En klunga killar sprang runt och kastade något emellan sig, och en bit efter dem jagade en ensam, rätt kort kille efter dem, ropandes, viftandes med sina armar. Jag fylldes av ett enormt obehag, men visste inte vad jag skulle göra. Jag visste ju inte ens säkert om något försiggick eller inte, och skådespelet utspelades för långt bort för att jag skulle kunna se ordentligt.
Killarna samlades så i en klunga på planen, plötsligt verkade det inte föregå något skumt. Kanske hade killen fått tillbaka sin grej, det verkade lugnt och jag hade bråttom, så jag hoppade upp på cykeln igen.
Men obehaget försvann inte. Dagen gick och jag plågades av tankarna; skulle jag gått närmare och tagit reda på vad som försiggick? Hade jag kunnat göra något?
För jag minns hur det var att springa efter, att försöka nå fram, att försöka nå upp, att försöka skrika: Det är inte kul! Sluta!!
Och inse, att ingen hör en.
Men det var något som inte stämde. Något i skratten fick mig att bromsa och kliva av cykeln.
Jag kände igen de där skratten. De var hånskratt, mobbningsskratt, elakskratt. Min sikt skymdes halvt av buskar, och jag sträckte på halsen för att försöka se bättre vad killarna hade för sig på planen. De var säkert 12-13 stycken och de ropade på ett språk jag inte förstod. En klunga stod och såg på, det var de som stod för merparten av skratten. En klunga killar sprang runt och kastade något emellan sig, och en bit efter dem jagade en ensam, rätt kort kille efter dem, ropandes, viftandes med sina armar. Jag fylldes av ett enormt obehag, men visste inte vad jag skulle göra. Jag visste ju inte ens säkert om något försiggick eller inte, och skådespelet utspelades för långt bort för att jag skulle kunna se ordentligt.
Killarna samlades så i en klunga på planen, plötsligt verkade det inte föregå något skumt. Kanske hade killen fått tillbaka sin grej, det verkade lugnt och jag hade bråttom, så jag hoppade upp på cykeln igen.
Men obehaget försvann inte. Dagen gick och jag plågades av tankarna; skulle jag gått närmare och tagit reda på vad som försiggick? Hade jag kunnat göra något?
För jag minns hur det var att springa efter, att försöka nå fram, att försöka nå upp, att försöka skrika: Det är inte kul! Sluta!!
Och inse, att ingen hör en.
Kommentarer
Trackback
