Från mitt fönster

Idag har jag varit barnvakt för första gången i mitt liv. Jag som inte ens gillar barn. Eller ja. Självklart kan barn vara hur gulliga och roliga som helst och jag vill verkligen ha ett eget så småningom, men som det är nu så vet jag inte hur jag ska bete mig i närheten av ett barn. Jag har svårt för att leka pajas.
Men denna lilla amerikanska unge visade sig vara bara 12 veckor, och några pajaskvalifikationer verkade inte behövas. Jag skulle spendera två timmar i ett rum på Hotel Concordia med att försöka få tyst på den. Eller honom. Stackaren led nämligen av kolik eller liknande och åh, vad en sån liten kan låta! Jag kunde bara få tyst på honom på ett sätt: Genom "flyga helikopter"-greppet i kombination med sång. Det funkade varje gång, men var slitigt för ryggen. Till slut lade jag honom på sängen där han under höga snyftningar somnade. Av utmattning skulle jag tro.
Vilken liten ängel han plötsligt förvandlades till! Inte mycket större än en limpa bröd. En så liten människa. Ett så litet liv. Jag fantiserade om hur han skulle se ut när han var i min ålder. Tänk om han satt där framför mig, sjutton år gammal... Och det slog mig att när han var sjutton, skulle jag vara 34, kanske med en lika liten människa i mina armar.
Föräldrarna kom tillbaka efter två timmar, överförtjusta över mitt sovande resultat. 600 kronor fick jag för besväret. Tänka sig!