Från mitt fönster

Det finns något som är så vackert över vardagliga människor. Där finns en äkthet som inte bedrar. De vandrar runt i sina världar, överallt omkring mig. Vart jag än vänder blicken blir jag överöst av ögonblick, korta glimtar av liv.
Alla dessa människor. Jag undrar var de har kommit med sina liv, om de vågar kalla sig själva lyckliga. Om de tänker på att de hela tiden andas, att liv porlar i deras ådror. Jag undrar vilka tankar som susar genom deras huvuden.

Och där sitter jag, en simpel gestalt i mängden. Mina ögon är min håv, och med dem fångar jag alla ögonblick jag kan få tag på. Jag undrar om de ser mig. Verkligen ser mig, eller om jag bara är ett föremål för dem, ett objekt de navigerar runt.
Vad har jag för rätt, att iaktta dem på detta vis? Att ta tillfånga dessa små ögonblick, dessa små inblick i andra människors vardag. Som en fönstertittare. Skulle de bli arga, om de visste? Skulle de alls bry sig? Att jag sparar en del av dem i min svarta lilla bok, förevigar dem med min svarta bläckpenna? Att jag fäster dem som ord på mitt papper, rakt upp och ner. Utan att försköna.

Kanske är det därför de är så vackra. De är så omedvetna om att de blir fångade, de har inte chansen att göra sig till. Jag ser dem så som de är, så som de vandrar runt i sina världar. Jag är iakttagaren, ingen vet att jag finns. Men jag, med mina ögon, min bok och min penna, vet att de finns.



Idag har jag sett:


* En kvinna som satt och rökte i ett fönster på andra våningen
* En blond kille som lyssnade på sin mp3 på så hög volym att man kunde höra att han gick i takt till musiken
* En höggravid kvinna som kliade sig på magen
* En asiatisk kvinna som i sina illgröna skor sprang längs trottoaren
* En medelålders kvinna som nästan tappade sina glasögon som hon höll i handen
* En kille i ordningsvaktdräkt som stod lutad mot en vägg och åt daimglass
* En ung kvinna som gråtandes pratade i sin mobil