Från mitt fönster

En sommarmorgon landade en fågel nära vår frukostplats i solen. Blixtstilla stod den där och vi såg förundrat på den, väntade att den skulle göra en rörelse, att den skulle flyga iväg igen. Men snart förstod vi att något var fel, fågeln bara stod där, som förlamad - och livrädd. Mamma närmade sig den för att se om den trots allt av instinkt skulle flyga iväg när hon kom för nära. Men fågeln rörde sig inte ur fläcken, utan stod kvar, alldeles paralyserad. Pappa stängde in katten, som var i livet då, och som inte drog sig för att överfalla små fåglar. En halvtimme senare hade fågeln inte rört sig ur fläcken, det var bara dess skräckslagna ögon som talade om att den var vid liv. Gick man tillräckligt nära kunde man se hur den darrade. Till slut gick pappa efter en spade "Det finns ingen med att låta den lida." Och jag satt på trappan med fågeln framför fötterna och bad en stilla bön att den skulle flyga. Pappa kom ut ur huset med spaden i hand, lagom för att se hur fågeln fällde ut sina vingar och flög sin väg.
Jag kom att tänka på den där lilla fågeln idag, hur hopplöst det verkade för den och hur den plötsligt flög iväg som om ingenting hade hänt. Om den där lilla fågeln kunde, varför skulle inte jag kunna? Det ska nog gå.