Från mitt fönster

Jag vaknade av ryggen i natt igen. Så länge jag kan minnas har jag haft ständigt återkommande ryggvärk. Redan som liten gick jag till sjukgymnast och under åren har det tillkommit diverse massagegrejer i huset, allt från tempurbollar till massageapparater. En lång period kan det vara bra, men så plötsligt är värken där igen. Detta medför att jag inte kan lyfta tunga saker, inte kan stå upp för länge, eller sitta för den delen, och att jag ligger vaken vissa nätter.

I natt vaknade jag alltså åter igen av den tryckande känslan av att ha legat på skrot. Att vända sig på sidan och somna om är då omöjligt - varje andetag känns som att någon spänner en korsett på mig och jag pressas in mellan två väggar av smärta. Bara en sak hjälper - att stiga upp.

Att stiga upp halv fem på morgonen medför inte bara nackdelar dock. Det är en speciell känsla att vara vaken före alla andra. Att vara den första som får smaka på dagen medan de andra fortfarande ligger invävda i sina drömmar. Det är kanske lite ensamt, men det är ingen påtvingad ensamhet. Den är faktiskt rätt bekväm. Jag satt där i natten vid mitt fönster och undrade om jag ens hade velat dela med mig av morgonen om jag fått välja. Jag tror inte det.
Så småningom tynade värken bort och jag gick och lade mig.

När jag vaknade igen, var det med en känsla av att jag levt lite längre.