Från mitt fönster

Runt midnatt igår kväll satt jag på min sängkant och funderade. Ensam i det tysta huset, då vaknar många tankar och sömnigheten känns avlägsen. Jag tänkte över allt som hänt de senaste åren, hur förändrad jag blivit av händelserna, speciellt de svåra. Jag tänkte på alla gånger jag suttit på min sängkant och önskat. Önskat att det jag ville ha skulle tilldelas mig. Jag har velat så mycket. Och min innersta vilja har ändrats så många gånger. Jag tänkte: Vilken tur att jag inte fått allt jag vill ha. Hur skulle det ha sett ut? Vad jag vill ha för stunden, vill jag säkerligen inte ha om ett år. Skulle jag alltid få det jag ville ha, skulle det garanterat ha stängt många öppna dörrar, dörrar jag inte ens visste fanns, dörrar jag skulle gå miste om.
Jag hade inte varit den jag är idag, för man är en del av alla man möter, läste jag någonstans. Det kanske stämmer, i en något överdriven form. Men helheten stämmer i alla fall, personerna man släpper inpå sig har makten att påverka och förändra en. Och de gör det också, mer eller mindre. Jag menar bara att om jag hade fått allt jag velat ha, så hade jag gått miste om att möta några av de människor som hade förändrat mig.
Man är och man blir. Oavsett hur man vill.