Meningen med livslidande och dödsångest!
Ibland när livet är svårt och man lider, och man tänker på människor som lidit hela livet, då kan man inte rå för att undra: till vilken nytta lider jag och alla andra? Vad är det för mening med det? (Och finns det ens någon mening med våra liv, eller är våra liv bara misstag som råkade ske? Det kanske inte alls är meningen att vi ska finnas. Vi kanske är lurade hela bunten, där vi går och letar efter meningen med livet.)
Allt lidande. Om vi ändå visste vad som ska hända sedan, efter det här livet. Kanske kommer vi sitta i nästa liv och skratta åt hur fåniga och dumma vi var som tog varje motgång så hårt, hur mycket vi kämpade i onödan. För hur vet vi att det inte är i onödan? Vad i livet spelar egentligen någon roll? Om flickan inte får pojken hon älskar, ja det får henne att lida nu, men sedan? Var det värt det? Givetvis kan man inte rå för sitt lidande, men om vi hade en översikt på det hela kanske det hade varit annorlunda, lättare att gå vidare. Det kanske visar sig att vi bara är dockor i en dockpjäs. Vi kanske kommer att tänka i livet efter detta: "Att vi inte visste bättre! Det här är ju det riktiga livet! Jag önskar jag kunde säga till mitt dåtida jag att sluta oroa mig så mycket. För i det här livet spelar det inte någon roll."
Har nyss kommit hem efter att ha sett operan "Karmelitsystrarna" i Malmö. Den handlar till stor del om livet, döden och dödsångest (under franska revolutionen). En mycket gripande och tragisk opera, men en del ord fastnade verkligen. Till exempel det här (taget ur mitt minne, alltså inte helt exakt): "Vi dör inte för oss själva. Vi dör för varandra. Eller kanske dör vi för någon annan. Vem vet?"
Teorin att vi kanske dör för någon annan, går ut på att när person dör, så kanske den dör för någon som i sin tur får leva vidare. Det är därför vissa dödsfall är extra plågsamma för den döende - den dör för två. Jag vet inte, men jag tycker det känns lite tröstande på något sätt. Som att man gör en god gärning när man dör plågsamt, att ens lidande betalar sig för det skänker ytterligare liv till en annan. Jag tror att det skulle hjälpa anhöriga till en nyligen död att tänka så.
Allt lidande. Om vi ändå visste vad som ska hända sedan, efter det här livet. Kanske kommer vi sitta i nästa liv och skratta åt hur fåniga och dumma vi var som tog varje motgång så hårt, hur mycket vi kämpade i onödan. För hur vet vi att det inte är i onödan? Vad i livet spelar egentligen någon roll? Om flickan inte får pojken hon älskar, ja det får henne att lida nu, men sedan? Var det värt det? Givetvis kan man inte rå för sitt lidande, men om vi hade en översikt på det hela kanske det hade varit annorlunda, lättare att gå vidare. Det kanske visar sig att vi bara är dockor i en dockpjäs. Vi kanske kommer att tänka i livet efter detta: "Att vi inte visste bättre! Det här är ju det riktiga livet! Jag önskar jag kunde säga till mitt dåtida jag att sluta oroa mig så mycket. För i det här livet spelar det inte någon roll."
Har nyss kommit hem efter att ha sett operan "Karmelitsystrarna" i Malmö. Den handlar till stor del om livet, döden och dödsångest (under franska revolutionen). En mycket gripande och tragisk opera, men en del ord fastnade verkligen. Till exempel det här (taget ur mitt minne, alltså inte helt exakt): "Vi dör inte för oss själva. Vi dör för varandra. Eller kanske dör vi för någon annan. Vem vet?"
Teorin att vi kanske dör för någon annan, går ut på att när person dör, så kanske den dör för någon som i sin tur får leva vidare. Det är därför vissa dödsfall är extra plågsamma för den döende - den dör för två. Jag vet inte, men jag tycker det känns lite tröstande på något sätt. Som att man gör en god gärning när man dör plågsamt, att ens lidande betalar sig för det skänker ytterligare liv till en annan. Jag tror att det skulle hjälpa anhöriga till en nyligen död att tänka så.
Kommentarer
Trackback
