Från mitt fönster

Jag tror på att det är viktigt att göra upp med sitt förflutna. Man kan fly från det en tid, försöka glömma dess existens, men tillslut blir det oundvikligt. Behovet att lösa de där gamla knutarna och räta ut de gamla envisa bucklorna blir för stort. Det finns ingen större frid än den man får när man lyckas. Det är inte alltid lätt förstås, jag har mina knutar på livets tråd, sådana som inte verkar vilja bli lösta.
Gamla ex, till exempel. Där krävs det ofta ett samarbete från andra parten. Ofta är det som att knacka på en betongdörr, den andre vill inte kännas vid en, än mindre öppna. Men har man tur, så gläntar de så småningom på dörren för att kolla om man har gått, och då har man sin chans!