Nattligt tillstånd
Att skjuta undan tankarna på saknad och minnen fungerar ganska bra. I vaket tillstånd. På natten kan jag inte skydda mig, jag är utlämnad och naken inför mina drömmar. Mitt undermedvetna tycks vara expert på att framkalla de allra vackraste underbaraste drömmarna. Den bästa tiden jag en gång var i, får jag vandra i igen. Lyckliga minnen belyses i gyllene strålkastarljus.
Sedan följer uppvaknandet. Uppvaknandet är som att få en hink iskallt vatten över sig. Just det, tänker man. Just det.
Mina drömmar är falska lögner. De viskar om ett liv jag en gång hade, om lyckliga kärleksfulla dagar. Jag känner mig lurad, ilsken på mitt undermedvetna som utsätter mig för en sådan smärta. För ingenting kommer bli som det förut var. Så naiv kan jag inte inte tillåta mig att vara. Nej.
Det värsta med uppvaknandet är saknaden. Om jag ändå kunde trösta mig med att du också drömmer dessa saker. Men det är dåraktigt att ens hoppas något sådant. Jag vet ju att du aldrig minns vad du drömmer. Jag önskar att du hade ett lika elakt undermedvetet som jag. Jag önskar att du drömmer om mig som jag drömmer om dig. Jag önskar att du vaknar och får en hink isvatten över dig. Tusen gånger om.
