Från mitt fönster

Tänkte lite på ödet häromdagen. Jag tror inte på ödet, även om det slinker ur mig ibland: "Det måste vara ödet!" Men tänk, vad skönt det vore. Om allt var förutbestämt. Det skulle vara som att lägga sitt liv i någon annans händer, låta någon annan sköta allt. Jag hade gärna levt med inställningen "Det går som det går, händer det så händer det, och så är det med det." Men jag kan inte. Jag tror det ligger i min natur att vara orolig. Jag är jämt orolig för saker och ting. Är det inte stora saker, så är det små. Prov, vad som helst. Det känns som att de som tror på ödet kan slappna av på ett helt annat sätt.
Däremot tror jag på tecken. Inte helt seriöst kanske, det är väl mer önsketänkande. Jag tror inte att någon sitter och planterar ut tecken eller så. Man uppfinner dem själv kan man säga. Fast det är ändå lite spännande att leta efter tecken i omgivningen när man står vid ett vägskäl av val. Lite som att lita på ett horoskop antar jag. Fast ändå inte, jag kommer inte ifrån att de där orden under mitt stjärntecken är vanliga klyschor, skrivna/påhittade av likgiltiga människor. Men att leta tecken är en annan sak. Där går man efter egna tolkningar. Jag har gjort vissa val utefter saker som jag tolkat som tecken. Ingen har "hittat på" dessa tecken, de är bara saker som finns där ute och det är upp till en själv att tolka. Det är nästan som en lek. En hjälpande lek.

Oj var jag rör till det. Hoppas det gick att läsa i alla fall!