Från mitt fönster

Jag är rädd för att solen ska sluta skina. Jag behöver allt ljus jag kan få just nu. Att gå vidare när det är över, ja det är ju aldrig lätt. Men jag har hopp i mitt bagage, och det finns styrka i mina steg.
Det känns som om jag lämnat stranden där jag varit förtöjd så länge. Bara lämnat den bakom mig, och är nu på väg ut på öppet vatten. När jag sa det till mamma där vi satt vid frukostbordet, såg hon på mig en stund, på mina gråtsvullna ögon och all min eländighet, och sa:
"Men du kan simma. Du kan simma mot solnedgången."

Och jag tänkte: ja. Ja jag kan simma, jag ska inte låta mig sjunka. Mot vackra solnedgången ska jag simma. Jag klarar det.





Försökte få upp mitt hår i en 40-talsfrisyr, och passade på att leka lite filmstjärna.