Från mitt fönster

"Du får inte komma på mitt kalas!" En replik väl använd på lågstadiet så fort någon gjorde något dumt mot en, som att tränga sig före i mellanmålskön. Det var som en liten varning, en sköld mot elakheter som man alltid hade till hands. För säkerhetens skull. Men personen som blev varnad var alltid på ens kalas i slutändan. Man glömde allt ont så fort när man var liten.
"Du får inte komma på mitt kalas"-repliken har en helt annan betydelse nu. Först och främst sägs den inte högt, den sägs inom någon så att den andra i fråga inte hör.
För det andra är den inte en varning - den är ett beslut.
För det tredje så kan "Du får inte komma på mitt kalas" lätt leda till "Du får inte komma på mitt kalas" från andra håll. Den varnade blir nu utfryst.
För det fjärde tycks ingen kunna glömma eller förlåta överhuvudtaget längre. Varje liten bagatell skrivs upp i minnet för att aldrig glömmas. Eller är det så?
Du ska i alla fall få komma på mitt kalas