Från mitt fönster

Det var efter några veckor in på terminen som jag gav upp det hela. Jag bara bestämde mig: Nu ger jag upp. Det är som det är och jag kan inget annat än acceptera det. Hur mycket jag än skulle knacka på dörren, skulle den inte öppnas. Den var som gjord i betong, döv för mina knackningar, det var lönlöst, och nu tillät jag mig inse det. På något sätt gav det mig ändå någon form av frid, som att jag äntligen kunde röra mig vidare och sluta bry mig om det.

Vissa misstag lär man sig så mycket av att man i princip inte har råd att ångra dem. Så tänker jag nu när jag ser tillbaka på alla dessa månader. Ändå viskar en röst inom mig vissa nätter; tänk om. Tänk om det inte blivit som det blev... Tänk om det gick att ändra.




Ja visst finns det ånger
i misstagets skugga
Först dold och stilla
sen börjar den hugga

Ja visst finns den där
det kan ej förnekas
När den sprider sitt gift
kan misstag ej blekas

Hårt biter ångern
en svikare till vän
Om nåd och om förlåtelse
ber naket svikaren

Men vad är en svikares ånger
i den sviknas hand
när såret är så öppet,
vad hjälper ångerns brand?

Ett misstag! Ett misstag!
Så lätt att begå!
Men kan det ej förlåtas
var tar ångern vägen då?

I misstagets skugga
den evigt förtär
ångern, den giftigt bittra
ja visst finns den där

Det finns något som är så vackert över vardagliga människor. Där finns en äkthet som inte bedrar. De vandrar runt i sina världar, överallt omkring mig. Vart jag än vänder blicken blir jag överöst av ögonblick, korta glimtar av liv.
Alla dessa människor. Jag undrar var de har kommit med sina liv, om de vågar kalla sig själva lyckliga. Om de tänker på att de hela tiden andas, att liv porlar i deras ådror. Jag undrar vilka tankar som susar genom deras huvuden.

Och där sitter jag, en simpel gestalt i mängden. Mina ögon är min håv, och med dem fångar jag alla ögonblick jag kan få tag på. Jag undrar om de ser mig. Verkligen ser mig, eller om jag bara är ett föremål för dem, ett objekt de navigerar runt.
Vad har jag för rätt, att iaktta dem på detta vis? Att ta tillfånga dessa små ögonblick, dessa små inblick i andra människors vardag. Som en fönstertittare. Skulle de bli arga, om de visste? Skulle de alls bry sig? Att jag sparar en del av dem i min svarta lilla bok, förevigar dem med min svarta bläckpenna? Att jag fäster dem som ord på mitt papper, rakt upp och ner. Utan att försköna.

Kanske är det därför de är så vackra. De är så omedvetna om att de blir fångade, de har inte chansen att göra sig till. Jag ser dem så som de är, så som de vandrar runt i sina världar. Jag är iakttagaren, ingen vet att jag finns. Men jag, med mina ögon, min bok och min penna, vet att de finns.



Idag har jag sett:


* En kvinna som satt och rökte i ett fönster på andra våningen
* En blond kille som lyssnade på sin mp3 på så hög volym att man kunde höra att han gick i takt till musiken
* En höggravid kvinna som kliade sig på magen
* En asiatisk kvinna som i sina illgröna skor sprang längs trottoaren
* En medelålders kvinna som nästan tappade sina glasögon som hon höll i handen
* En kille i ordningsvaktdräkt som stod lutad mot en vägg och åt daimglass
* En ung kvinna som gråtandes pratade i sin mobil

Igår gick jag tillsammans med Maj, Sofia och Peter på antirasistisk demonstration på Stortorget i Lund. Vi var några av de första på plats och ett tag verkade det som om vi inte skulle bli så många, men det gjorde mig ingenting. Jag tänkte protestera i alla fall, tänkte med mitt helhjärtade deltagande visa att jag inte tycker det är okej med ett främlingsfientligt parti i riksdagen!
Min bror tyckte inte jag skulle gå dit. Det finns bättre sätt att motarbeta SD än att gå ut på gatorna och skrika, menade han. Jag förstod vad han menade, men jag ville ändå dit. För jag tänker inte stå tyst och passiv, jag tänker stå för det jag tycker. För även om SD klassar mitt danska blod som "ariskt", så känner jag tillräckligt många som faller in under SDs rasstämpel. Och för dem vill jag skrika, för dem vill jag kämpa, protestera och demonstrera! Jag vill åter kunna säga: "Jag är svensk, och i mitt land är alla välkomna!" och känna att det ligger sanning i orden.

Och det var något av det härligaste med demonstrationen; Att känna att vi trots allt är många som aldrig kommer acceptera ett rasistiskt parti i riksdagen, att så många som upp till 2000 faktiskt dök upp för att säga ifrån. Att gå bland alla dessa människor, alla med olika storlek och färg, och tillsammans skalla "Inga rasister i våran riksdag!" över hela Lund - det fick mig att känna att det fortfarande finns hopp.


http://www.sydsvenskan.se/lund/article1247340/Inga-rasister-pa-vara-gator.html

Idag satte jag på allvar igång med mitt projektarbete. Det har varit svårt att bestämma sig, jag har haft så många idéer, det finns så mycket man kan göra. Man kan ju göra precis vad som helst, och man har ett helt år på sig. In i det sista funderade jag på om jag skulle ägna året åt att skriva egna låtar och sedan spela in dem på CD. Eller skriva en studie i historia. Men jag kom fram till att det fanns en risk att jag tog mig vatten över huvudet.
Så jag körde på en idé jag lekt med redan sedan första ring; att skriva en bok.
Och då menar jag inte en roman, tror också det hade varit för stort, för riskabelt. Det är mycket att bara genomföra det, men sedan ska man genomföra det bra också. Så jag bestämde mig för att skriva en antologi, med samlade dikter, noveller och texter jag skriver under året. Slutresultatet ska jag skicka in till förlag. Jag ser redan fram emot att få hålla min egen bok i handen, vilken känsla det måste vara! Det kostar förstås en del att trycka upp en, eller flera ex, men jag tror mina föräldrar sponsrar projektet.
Det här kommer bli så kul. Jag gillar ju verkligen att skriva.
Temat är lite luddigt fortfarande, men ni får ett smakprov.

Vi är alla individer
Ingen kommer någonsin
andas bara för dig
Alla cirkulerar vi
i våra egna små världar
Egna och unika
Men aldrig längre ifrån
varandra
än att en hand kan sträckas ut
och en annan hand kan ta den

~

Jag undrar om det finns någon i Sverige som undgått att höra om Anna Odell - kvinnan som låtsades vara psykiskt sjuk och lät sig bli "tvångsinlagd" på psykiatriska akutmottagningen, allt för ett konstprojekt. Där var personalen tvungna att tvångsmedicinera och binda fast henne för att få henne lugn.
När det sedan blev känt att hon var fullt frisk väckte hennes agerande enorm kritik och debatt. Många var arga, men en del beundrade henne, däribland en del i min umgängeskrets.

Jag kände mig irriterad. Just för att händelsen inte var något nytt, och ingen verkade känna till det. Nej, ingen verkade känna till Nellie Bly och den - till skillnad från Odell - verkliga bedrift hon gjorde.

Våld och brutalitet var vanliga inslag i psykiatriska vården i slutet av 1800-talet. Men i USA såg den blott 23-åriga journalisten Nellie Bly (eller Elizabeth Cochran, som hon egentligen hette) till att det blev en ändring. Som anställd på tidningen The New York World bestämde hon sig 1887 för att låta sig skrivas in på sinnesjukhus. Målet var att bli inlagd på den ökända kvinnoasylen på Blackwell Island, och för att komma dit spelade hon sinnesförvirrad. Hon lyckades lura både sin omgivning och domaren, som sände henne till ön.
Bly spenderade tio dagar på hospitalet där hon flitigt skrev ner citat och iakttagelser i en anteckningsbok hon noga höll gömd under sin madrass. Hon konstaterade att våld, såsom strypning, brukades ivrigt mot patienterna och att personalen roade sig med att förnedra dem. Patienterna tvingades bl. a. ta iskalla vattenbad och sitta på hårda bänkar från klockan sex på morgonen till klockan åtta på kvällen, båda metoder ingick i "behandlingen."
Grundlösa bestraffningar skedde titt som tätt, patienten Mrs Cotters berättade för Bly om hur sjuksköterskorna slagit henne med kvastskaft och hoppat på henne tills hon gick sönder inuti. Därefter hade de bundit hennes händer och fötter och knuffat ner henne i ett badkar med kallt vatten. De höll henne under ytan tills hon svimmade.

Efter tio dagar hämtade två vänner ut Bly, och väl ute skrev hon en artikelserie som ledde till ramaskri i hela USA. Offentliga förhör genomfördes och nästan all personal på sinnessjukhuset avskedades. Stadsrådet avsatte en miljon dollar extra per år till förbättringar inom området.
Tack vare Nellie Bly, som anses vara den första grävande journalisten. Med sin seger bevisade hon också att kvinnor dög till riktiga journalister, och inte bara till att skriva i mode - och kulturspalter.

Vem är Anna Odell i jämförelse?
Och ändå, nu när fler har upptäckt och uppmärksammat Nellie Bly, ja ändå försöker media lyfta upp Odell till Blys nivå, och till och med högre än så. "Nellie Bly gjorde en Anna Odell" får 83 träffar på google, medan verkligheten - det motsatta - inte får en enda.




Nellie Bly

Jag vaknade av ryggen i natt igen. Så länge jag kan minnas har jag haft ständigt återkommande ryggvärk. Redan som liten gick jag till sjukgymnast och under åren har det tillkommit diverse massagegrejer i huset, allt från tempurbollar till massageapparater. En lång period kan det vara bra, men så plötsligt är värken där igen. Detta medför att jag inte kan lyfta tunga saker, inte kan stå upp för länge, eller sitta för den delen, och att jag ligger vaken vissa nätter.

I natt vaknade jag alltså åter igen av den tryckande känslan av att ha legat på skrot. Att vända sig på sidan och somna om är då omöjligt - varje andetag känns som att någon spänner en korsett på mig och jag pressas in mellan två väggar av smärta. Bara en sak hjälper - att stiga upp.

Att stiga upp halv fem på morgonen medför inte bara nackdelar dock. Det är en speciell känsla att vara vaken före alla andra. Att vara den första som får smaka på dagen medan de andra fortfarande ligger invävda i sina drömmar. Det är kanske lite ensamt, men det är ingen påtvingad ensamhet. Den är faktiskt rätt bekväm. Jag satt där i natten vid mitt fönster och undrade om jag ens hade velat dela med mig av morgonen om jag fått välja. Jag tror inte det.
Så småningom tynade värken bort och jag gick och lade mig.

När jag vaknade igen, var det med en känsla av att jag levt lite längre.

Det finns vänner som aldrig ger upp en. Som står kvar, trots att det ibland är mer lockande att gå. Vänner, vars omtänksamhet sträcker sig långt över eget huvud. Det finns vänner som bara ger, som vill finnas vid ens sida hur trasig man än är. Vänner som stilla lyssnar, vänner som varsamt håller om en, som får en att le under de mörkaste av moln.

Och en sådan vän har jag.

Hur mycket uppskattar inte jag, att du jämt står med handen utsträckt, att jag kan greppa den när jag vill? Hur många mörkernätter har du inte lyst upp med din närvaro, som ett brinnande ljus i min tillvaro? När jag inte längre orkar hålla uppe mina fasader, skyr du inte min trasighet. Till dig kan jag komma som jag är, och luta mina tankar mot din vänskap.

Tack för att du finns. Du vet vem du är.

Häromdagen skulle jag till min sånglektion. Tiden hade glidit ifrån mig, så jag rafsade ihop mina grejer och kastade mig upp på cykeln. På vägen dit cyklade jag förbi min gamla skola. Det bruna ångestteglet stack som vanligt i ögonvrån, på fotbollsplanen sprang ett gäng killar runt. Skratt flög genom luften.
Men det var något som inte stämde. Något i skratten fick mig att bromsa och kliva av cykeln.
Jag kände igen de där skratten. De var hånskratt, mobbningsskratt, elakskratt. Min sikt skymdes halvt av buskar, och jag sträckte på halsen för att försöka se bättre vad killarna hade för sig på planen. De var säkert 12-13 stycken och de ropade på ett språk jag inte förstod. En klunga stod och såg på, det var de som stod för merparten av skratten. En klunga killar sprang runt och kastade något emellan sig, och en bit efter dem jagade en ensam, rätt kort kille efter dem, ropandes, viftandes med sina armar. Jag fylldes av ett enormt obehag, men visste inte vad jag skulle göra. Jag visste ju inte ens säkert om något försiggick eller inte, och skådespelet utspelades för långt bort för att jag skulle kunna se ordentligt.
Killarna samlades så i en klunga på planen, plötsligt verkade det inte föregå något skumt. Kanske hade killen fått tillbaka sin grej, det verkade lugnt och jag hade bråttom, så jag hoppade upp på cykeln igen.
Men obehaget försvann inte. Dagen gick och jag plågades av tankarna; skulle jag gått närmare och tagit reda på vad som försiggick? Hade jag kunnat göra något?
För jag minns hur det var att springa efter, att försöka nå fram, att försöka nå upp, att försöka skrika: Det är inte kul! Sluta!!
Och inse, att ingen hör en.

Såg just en extremt intressant dokumentär som varit väldigt omtalad, "Man on Wire". För er som inte vet, handlar den om den unga galne Philippe Petit som med hjälp av vänner och efter månaders planering, gick på lina mellan  World Trade Center-tornen en augustidag 1974. Varför gjorde han det? Många har ställt frågan, men den har inget svar. Det är det som är det vackra, sa Petit. Det finns inget varför.
Dokumentären följer månader av planering innan kuppen, varvade med intervjuer med de inblandade idag, och slutligen själva genomförandet.
Dokumentären finns på Svt Play — se den!!

http://svtplay.se/v/2130504/dox/man_on_wire

Nu har jag åter börjat med mina jazzpianolektioner. Efter snart ett års undervisning känner jag verkligen att jag gör framsteg. Jag börjat till och med fatta det där med improvisation! Men det dröjer nog ett bra tag innan mina fingrar kan dansa obehindrat över tangenterna.
Det bästa med lektionerna är dock när min lärare sätter sina fingrar mot tangenterna och släpper loss. Sättet hans fingrar talar med tonerna får mig alltid att vilja sluta mina ögon och suga på varje nyans, varje not, varje ton... Jag ser så många färger när han spelar, hela rummet fylls av dem.
Och så slutar han plötsligt spela och alla färgerna faller ner och krossas mot det tysta linoleumgolvet, och han ser på mig med oförändrad min, som om det han just åstadkommit var det enklaste och självklaraste i världen.
Och det är väl det som bidrar till det vackra; självklarheten i det hela. Det kunde inte vara mer naturligt för honom, det sitter ju i hans fingrar, ja i hela honom.

Apropå musik rotade jag fram min ukulele i morse. Kände att jag blivit lite ringrostig, det var ju ett tag sen jag spelade sist. Spelade i alla fall in en gammal goding med min ack så kassa datormick. (Mamma säger att det får låtarna att låta som om de vore inspelade på 20-talet. She's got a point.)

Ni får stå ut med den burkiga kvalitén, här har ni i alla fall min version av B.J. Thomas Raindrops keep falling on my head








Och så får ni Smile en gång till, om ni känner er sugna:

http://www.youtube.com/watch?v=00fSsVMAqlc

Jag har det svårt med tiden. Och tiden verkar ha det svårt med mig. Vi har en komplicerad relation, tiden och jag.
Han har en tendens att rinna mellan mina fingrar när jag som allra mest vill bära honom i kupade händer. Samtidigt har jag en tendens att springa ifrån honom när han har bestämt sig för att gå långsamt. Självklart kommer jag ingen vart utan honom, nej jag måste ha honom i närheten. Jag hatar att det är han som bestämmer takten vi ska gå i. Ibland försöker jag intala mig att han inte finns, att jag är fri från honom. Då blänger han på mig och rätt vad det är har jag kommit försent till något. Han är känslig, tiden. Det slutar alltid med att jag ger upp att förneka honom.

Däremot vill jag gärna förneka klockan. Att en sån liten uppfinning kan ha ett så stort grepp om ens liv, ja om allas liv. Hela j*vla samhället, ingen kommer undan dess slag. Allt går efter klockan, på punkt och pricka. Vi har bara att följa det.
Det kom en dag då jag tog av mig klockan. Jag sa: nej, jag vill inte ha och göra med det här mer. Jag vill inte vara en del av detta system, som en gång skapades av människan. Har man gått in i det, måste man väl kunna gå ur det!

Men jag lurades in i systemet igen, systemet där klockan har makten. Den är slug, den gillar att luras, att ljuga... Den är som en sekt. Vi har uppfunnit ett monster. Och vi måste följa den för att inte komma efter i allt vi gör.

Vad är då tid, om den inte sitter i klockan? Jag tror inte att tiden är mycket mer än en rynka i huden. Han sitter i allt som lever, rör sig med allt som är dött. Han bogserar fram dagarna och producerar fram nätterna. Han är vår reskamrat från vaggan till graven.
Men hur mycket vi än försöker kommer vi aldrig kunna pressa in honom bland visare och klockslag. Det är bara inte han.