Från mitt fönster

Skriver ett arbete om Florence Nightingale nu. (Om någon tänker: "Florence Nightingale? Vem är det?" så googla! Det är allmänbildning) Använder mig mycket av en bok som är en detaljrik fördjupning av hennes liv, och där stöter man på ganska roliga och oväntade grejer. Ett exempel är när Florence som 30-åring reser runt i Europa. Under denna resa samlar hon på sig diverse djur; ett antal ödlor, en cikada, och i Athen räddar hon en uggleunge undan två pojkar vars våldsamma lekar höll på att ta död på den. Denna uggla, (som hon döper till Athena), tar hon hand om och lyckas tämja, och allt sedan dess sitter den i hennes ficka vart hon än går. Cikadan däremot gick ett tragiskt öde till mötes. Den blev uppäten av Athena i Prag, förklarar boken.

Visst är det lite häftigt? Mitten av 1800-talet, en ganska obetydlig historia egentligen, men jag tycker det är fascinerande att den är bevarad! Det är bl a sådant här som får mig att älska historia!

Ibland när livet är svårt och man lider, och man tänker på människor som lidit hela livet, då kan man inte rå för att undra: till vilken nytta lider jag och alla andra? Vad är det för mening med det? (Och finns det ens någon mening med våra liv, eller är våra liv bara misstag som råkade ske? Det kanske inte alls är meningen att vi ska finnas. Vi kanske är lurade hela bunten, där vi går och letar efter meningen med livet.)
Allt lidande. Om vi ändå visste vad som ska hända sedan, efter det här livet. Kanske kommer vi sitta i nästa liv och skratta åt hur fåniga och dumma vi var som tog varje motgång så hårt, hur mycket vi kämpade i onödan. För hur vet vi att det inte är i onödan? Vad i livet spelar egentligen någon roll? Om flickan inte får pojken hon älskar, ja det får henne att lida nu, men sedan? Var det värt det? Givetvis kan man inte rå för sitt lidande, men om vi hade en översikt på det hela kanske det hade varit annorlunda, lättare att gå vidare. Det kanske visar sig att vi bara är dockor i en dockpjäs. Vi kanske kommer att tänka i livet efter detta: "Att vi inte visste bättre! Det här är ju det riktiga livet! Jag önskar jag kunde säga till mitt dåtida jag att sluta oroa mig så mycket. För i det här livet spelar det inte någon roll."


Har nyss kommit hem efter att ha sett operan "Karmelitsystrarna" i Malmö. Den handlar till stor del om livet, döden och dödsångest (under franska revolutionen). En mycket gripande och tragisk opera, men en del ord fastnade verkligen. Till exempel det här (taget ur mitt minne, alltså inte helt exakt): "Vi dör inte för oss själva. Vi dör för varandra. Eller kanske dör vi för någon annan. Vem vet?"
Teorin att vi kanske dör för någon annan, går ut på att när person dör, så kanske den dör för någon som i sin tur får leva vidare. Det är därför vissa dödsfall är extra plågsamma för den döende - den dör för två. Jag vet inte, men jag tycker det känns lite tröstande på något sätt. Som att man gör en god gärning när man dör plågsamt, att ens lidande betalar sig för det skänker ytterligare liv till en annan. Jag tror att det skulle hjälpa anhöriga till en nyligen död att tänka så.

Att jag är i skolan. Att jag är här. Vad gör jag här? Lektionen är inställd och jag sitter i biblioteket, "försöker" få ihop ett arbete om kolets kretslopp. Kulmen av meningslöshet är nådd.
Jag borde inte vara här. Jag borde vara ute i solen och försöka leva. Försöka fortsätta.

Ljudet av tallrikar som sätts på bordet. Vi ska snart äta. Äta? Varför ska man äta. Hjärtat säger nej nej nej, hur kan du vilja ha mat? Jag är ju krossat, vad ska du med mat till?
Hjärtat blockerar hungern och när jag sitter där med den ångande, egentligen väldoftande maten, kan jag inte få ner en bit. Varenda tugga jäser i munnen, allting smakar papper.
Mamma suckar när jag lägger ner besticken.

Idag hade jag min efterlängtade konsert. Jag hade sett fram emot den med hopp om att få känna lycka i min kropp igen. Men det blev inte så. Kanske var det för att jag inte hade bra sångröst idag, kanske var det att det kom mycket mindre publik än jag hade väntat mig. Men jag tror det berodde på att det har varit så mycket på sistone, jag har varit ledsen så länge, att jag inte hann hitta glädjen när vi sjöng. Den kom inte till mig som den brukar och jag kunde inte glömma tankarna på allt som gör mig ledsen just nu. Det var som om jag länge väntat på att träffa en älskad och mötet nu togs ifrån mig. Så nu är jag än mer bedrövad än jag var förut. Den lilla lyckan jag såg fram emot berövades mig.

Ikväll behöver jag en hand att hålla i. Någon som bara sitter tyst bredvid och låter mig hålla sin hand, så länge jag önskar. Det hade varit en skön beröring, en trygghet mitt i allt osäkra, ett varmt litet stöd. Något som kunde inge en känsla av att saker och ting kommer att bli bra. En känsla av att jag klarar det här, ja jag hade nog klarat allt om jag haft tillgång till den där handen när helst jag behövde det. Så lite, men ändå så mycket.



Vi är alla individer
Ingen kommer någonsin
andas bara för dig
Alla cirkulerar vi
i våra egna små världar
Egna och unika
Men aldrig längre ifrån
varandra
än att en hand kan sträckas ut
och en annan hand kan ta den

Idag blir en dag av egentid. Måste försöka samla tankarna och låta saker och ting falla på plats. Ska ut snart och fota med min nya kamera som jag fick igår. Sedan plugga, läsa en bra bok och sjunga. Jag har trots allt konsert på tisdag. Åh det ska bli skönt. Bara stå där framme och sjunga bort alla känslor, glömma allt som hänt på sistone, om än bara för en liten stund.

Jag längtar bort.

Igår råkade jag ut för något ganska otäckt. Även om situationen var mestadels komisk. Det hände sig så att jag råkade stänga av min mobil. Och så när jag ska slå in pinkoden upptäcker jag med fasa att jag inte minns den. Detta kanske hade varit förståeligt om inte jag hade haft samma pinkod i fem år. Fem år!
Och min fasa bredde ut sig allt mer när jag på stan en stund senare behövde ta ut pengar. Pinkoden till mitt kreditkort är nämligen densamma! Den koden slog jag in senast i förrgår, och jag kunde inte förstå hur något så självklart kunde raderas från mitt minne.
Här till kommer det otäcka - att man kan glömma vad som helst. Jag måste säga att jag är en människa med gott minne, sådana här saker trodde jag var för mig omöjligt att glömma. Visserligen hade jag koden uppskriven hemma, så det löste sig, men den otäcka känslan lämnade mig inte. Tänk alla gånger jag slagit dessa siffror, jag förstår bara inte. Total blackout helt enkelt.


Igår bytte jag även mina vinterskor mot vårskor, det är alltså numera officiellt vår. :)

Att skjuta undan tankarna på saknad och minnen fungerar ganska bra. I vaket tillstånd. På natten kan jag inte skydda mig, jag är utlämnad och naken inför mina drömmar. Mitt undermedvetna tycks vara expert på att framkalla de allra vackraste underbaraste drömmarna. Den bästa tiden jag en gång var i, får jag vandra i igen. Lyckliga minnen belyses i gyllene strålkastarljus.

Sedan följer uppvaknandet. Uppvaknandet är som att få en hink iskallt vatten över sig. Just det, tänker man. Just det.

Mina drömmar är falska lögner. De viskar om ett liv jag en gång hade, om lyckliga kärleksfulla dagar. Jag känner mig lurad, ilsken på mitt undermedvetna som utsätter mig för en sådan smärta. För ingenting kommer bli som det förut var. Så naiv kan jag inte inte tillåta mig att vara. Nej.
Det värsta med uppvaknandet är saknaden. Om jag ändå kunde trösta mig med att du också drömmer dessa saker. Men det är dåraktigt att ens hoppas något sådant. Jag vet ju att du aldrig minns vad du drömmer. Jag önskar att du hade ett lika elakt undermedvetet som jag. Jag önskar att du drömmer om mig som jag drömmer om dig. Jag önskar att du vaknar och får en hink isvatten över dig. Tusen gånger om.

Var på en föreläsning med Francesco Kovacs idag, som som 16-åring hamnade i Gulag, Stalins arbetsläger.
Jag har bara varit på en sådan föreläsning tidigare, vilket känns hemskt för jag tycker det är en skyldighet att ta del av dessa människornas minnen. Det finns ju inte så många kvar som kan berätta.
Jag satt där i aulan bland hostande, viskande och talande tonåringar. Så var ju inte alla, men det var fullt tillräckligt för att jag skulle bli störd. (Vissa satt och lyssnade på ipod eller smsade, helt otroligt respektlöst! Kovacs fick be dem sluta flera gånger) Detta i kombination med den tunga livshistoria som berättades för oss, gjorde att det blev väldigt svårt att ta in. Mina tankar gled då och då iväg till mina egna problem, och jag skäms för att jag inte lyssnade mer noga. Men av och till satt jag med tårar i ögonen, och det tror jag inte jag var ensam om.

På min förra skola uppmärksammade vi Förintelsens minnesdag noga. Jag tror det var efter en sådan dag i sjuan eller åttan, som det vaknade en skuld i mig, en sådan skam. Den spred sig som ett mörker i mig, och under veckor slukade jag allt som hade med Förintelsen att göra - böcker, filmer, artiklar. Dels för att ta reda på så mycket som möjligt om det, dels för att övertyga mig själv om att jag inte hade något att göra med den. Men skammen fanns kvar, och tillslut gick jag med ett stort svart hål inombords.
Men varför? Jag kan knappt svara på det själv. Jag tror jag skämdes över att jag var människa, över att vara svensk och veta att Sverige inte gjorde något för att förhindra att detta skedde. Och jag sörjde alla liv som gick åt, alla liv som inte fick levas.
"Tänk alla människor... vad som kunde ha blivit av dem. Och tänk alla nya människor som dessa människor skulle ha skapat." (Nina Einhorn, ur Ninas Resa, se nedan)

Tre av mina favoritfilmer på temat Förintelsen och andra världskriget:

Ninas Resa - av alla människoöden jag stött på är detta det mest otroliga, mest tursamma, mest ofattbara. Otroligt bra film. (Finns bok också!)

Schindler's list - En film alla bör se, och som många säkert redan har sett. Gripande gripande gripande

Livet är underbart - Skiljer sig från alla krigsskildringar då det är det själva underbara livet som skildras mest i denna. Underbar film.

Och den bästa boken:

Molnfri Bombnatt av Vibeke Olsson - Den bästa bok jag läst och antagligen kommer läsa. Kärlek, krig, vilja, människor. Rekommenderar varmt.

Tack för att du läste!

Tänkte lite på ödet häromdagen. Jag tror inte på ödet, även om det slinker ur mig ibland: "Det måste vara ödet!" Men tänk, vad skönt det vore. Om allt var förutbestämt. Det skulle vara som att lägga sitt liv i någon annans händer, låta någon annan sköta allt. Jag hade gärna levt med inställningen "Det går som det går, händer det så händer det, och så är det med det." Men jag kan inte. Jag tror det ligger i min natur att vara orolig. Jag är jämt orolig för saker och ting. Är det inte stora saker, så är det små. Prov, vad som helst. Det känns som att de som tror på ödet kan slappna av på ett helt annat sätt.
Däremot tror jag på tecken. Inte helt seriöst kanske, det är väl mer önsketänkande. Jag tror inte att någon sitter och planterar ut tecken eller så. Man uppfinner dem själv kan man säga. Fast det är ändå lite spännande att leta efter tecken i omgivningen när man står vid ett vägskäl av val. Lite som att lita på ett horoskop antar jag. Fast ändå inte, jag kommer inte ifrån att de där orden under mitt stjärntecken är vanliga klyschor, skrivna/påhittade av likgiltiga människor. Men att leta tecken är en annan sak. Där går man efter egna tolkningar. Jag har gjort vissa val utefter saker som jag tolkat som tecken. Ingen har "hittat på" dessa tecken, de är bara saker som finns där ute och det är upp till en själv att tolka. Det är nästan som en lek. En hjälpande lek.

Oj var jag rör till det. Hoppas det gick att läsa i alla fall!

Sitter med läxböcker i travar runt mig, men får inte mycket gjort. Plugget vore ju en bra grej att lägga energin på, nu när jag försöker komma över det som hänt. Men jag är fortfarande samma hopplösa dagdrömmare när jag sitter med grafer och kemianteckningar, tankarna vandrar alltid iväg.
Dock visste jag direkt att jag måste hitta en sysselsättning, någonting jag kan fokusera på den första tiden när det är som tuffast. Jag känner en kille, vars flickvän efter tre års förhållande dumpade honom. Han valde att börja träna som sysselsättning, och gick ner 20 kilo.
Jag vet vad jag vill lägga min energi på. Musiken. Har de senaste dagarna lärt mig 6-7 nya låtar på ukulele, och har två egna pianoackompanjerade låtar på gång.
Så jag skjuter läxorna åt sidan, och spelar, sjunger, spelar.
Bästa medicinen?
Klart.

Jag är rädd för att solen ska sluta skina. Jag behöver allt ljus jag kan få just nu. Att gå vidare när det är över, ja det är ju aldrig lätt. Men jag har hopp i mitt bagage, och det finns styrka i mina steg.
Det känns som om jag lämnat stranden där jag varit förtöjd så länge. Bara lämnat den bakom mig, och är nu på väg ut på öppet vatten. När jag sa det till mamma där vi satt vid frukostbordet, såg hon på mig en stund, på mina gråtsvullna ögon och all min eländighet, och sa:
"Men du kan simma. Du kan simma mot solnedgången."

Och jag tänkte: ja. Ja jag kan simma, jag ska inte låta mig sjunka. Mot vackra solnedgången ska jag simma. Jag klarar det.





Försökte få upp mitt hår i en 40-talsfrisyr, och passade på att leka lite filmstjärna.

Pappa fyller år idag, så jag gav honom ett collage jag satt ihop med bilder på vår katt Smilla, som dog förra året. Han satt med tavlan i sina händer en stund, granskade noga varje bild. Jag såg hur han kämpade för att glädjen skulle övervinna sorgen. Jag vet hur mycket han saknar henne. Hon var hans enda sällskap på dagarna när resten av familjen var ute.
En katt tassade just tvärs över trädgården. Hade Smilla levt hade hon sprungit från fönster till fönster för att försäkra sig om att inkränktaren lämnade hennes område.

Men det har varit en fin dag. Solen har varit framme hela dagen och folk åt till och med utomhus i skolan idag, även om det var kallt. Så mycket längtar vi efter solen.