Från mitt fönster

Sitter på naturkunskapen och smygbloggar. Utanför fönstret yr snön upproriskt, som om flingorna söker sig upp mot molnen igen och vägrar landa på marken. Det ser kaotiskt ut, men det är fint på något sätt. Jag lyssnar till de irriterade klagomålen från mina klasskamrater som hör till dessa vintertider, men tar inte del av dem. För jag sitter här med min pappersmugg fylld till bredden med varmt skolkaffe, och jag är vid gott humör. Igår var första advent och jag gick upp klockan åtta för att pynta hela huset. Jag älskar julen, den är så himla mysig, men det känns lite förbjudet att inviga den för tidigt. Men när första advent är kommen, då ger jag vika för min jul-iver! Längtar redan hem till julstjärnorna, nejlika-apelsinerna och danska papperstomtarna jag satt upp i bokhyllorna.

Dessutom har precis redovisat mitt gigantiska historia c-arbete för historia b:arna, det tog 45 minuter men det verkade som att de tyckte det var intressant. Det känns bra.

Fy vad jag är glad! Snön faller fint utanför mitt fönster, själv dansar jag runt i långkalsonger till glad musik, ni vet sådant där man gör när ingen annan är hemma. Något som bredde på min allmänna glädje ytterligare, var att min körledare ringde precis och frågade om jag ville vara Lucia på en av våra stora Luciakonserter om två veckor. Jag tackade ja, även om det säkert kommer bli nervöst (ca 600 i publiken per konsert) och jag har provat den vidriga metallkronan som gör sår i pannan, och sett hur stearinet droppat ner i håret (och i värsta fall rinner ner längs kinden) på tidigare lucior. Men innerst inne har väl alla tjejer en liten flicka som alltid velat vara lucia... haha ja. Nu ska jag testa på det och se om det är värt det! Konserten blir antingen den 11e eller 12e december för den som vill kolla. Hör av mig när jag vet närmare!

För övrigt ska jag sätta huset i julstämning, första advent i morgon ju! Och ikväll kommer min förlovade, mysigt ska det bli.

En av låtarna jag dansar till just nu, och som jag ska lära mig på ukulele så fort jag får tid...!


Butch Walker – You Belong With Me

Varför finns det så mycket att välja på? Efter Sacomässan idag (mässa där man kan få information från olika universitet/folkhusskolor etc) vet jag inte vad jag vill göra, för det finns så mycket jag kan tänka mig! Jag hade velat testa lite av varje, hur ska man veta vad som passar en egentligen? Det här kan jag tänka mig att läsa:

* Historia (ska jag läsa, vilket fall som helst, men vet inte om jag ska satsa på. Det återstår att se.)
* Socionom (är ju en bred utbildning, och det tilltalar mig att få arbeta med människor, att lösa problem.. Att jag är en bra lyssnare får jag ofta höra. Tror det skulle passa mig bra.)
* Bibliotikarie (Mysig miljö, tycker ju om böcker och även här finns ju möjligheten till kontakt med människor)
* Kriminolog (Haha, mammas förslag. Men ärligt talat, det vore ju intressant! Att sätta sig in brottslingars tankar, att förstå "det onda"... Fast, det kan jag egentligen glömma. Som de sa på mässan idag: "Tjaa... intagningspoängen ligger runt 21 sådär cirka... 1,8 på högskoleprovet..." Yay!)

Helst skulle jag vilja hoppa fram i tiden, testa en utbildning, hoppa tillbaka i tiden, testa en till... osv. Det vore ju finfint! Fast tänk om jag skulle tycka lika mycket om alltsammans? Vore ju inte heller bra. Hmm..

Jag vet i alla fall att jag inte kommer välja min framtid helt och hållet efter hur lovande arbetsmarknaden ser ut. Att jobba med något man inte trivs med... det har jag på nära håll sett konsekvenserna av. Det är inte värt det, man ska göra något man trivs med, något som intresserar en. Jag vill inte att mina framtida barn ska uppleva sin mamma som bitter.

Jag har känt mig så enormt fridfull de senaste dagarna. Plugget har minskat och jag kan vila igen. Känslan av att livet faktiskt är helt okej bra, har bosatt sig i mig. Jag tänker: lycka hittar man inte bara i de stora sakerna, den finns i de små sakerna också. Jag samlar de där små portionerna av lycka, och gläder mig över dem. Och även om mina tankar ibland hälsar på mitt gamla liv, känner jag att jag lever i nuet och kan koncentrera mig på det. Jag trivs med mig själv, det är en skön känsla.

Idag på psykologin delade läraren ut en text där en kvinna berättar hur hon som 18-åring råkade ut för en cykelolycka som resulterade i förlamning i stora delar av kroppen och som gjorde henne rullstolsbunden för resten av livet. Hennes detaljerade beskrivningar av olyckan fick mig att känna rent illamående, men än hemskare var nog hennes beskrivningar av de första veckorna då hon kämpade med att vänja sig vid sitt nya, förändrade liv. Det var en rejäl tankeställare.
Vi är alla så inrotade i tanken "Det där händer aldrig mig", och ofta ger vi oss inte ens tid att tänka "Det där händer aldrig mig" − så pass övertygade är vi att olyckan inte kommer hända oss. Och det är väl helt naturligt! Det ligger utanför vår föreställningsförmåga att livet skulle kunna ta en sådan vändning, det går ju inte att tänka sig. Säkert hade hon också tänkt "Det där händer aldrig mig", och ändå blev hon personen det hände.

En barndomsbekant till mig, också 18 år, råkade i våras ut för en allvarlig olycka, som dock inte fick lika förödande konsekvenser. Hon såg sig inte för när hon var ute i mörkret och föll 4 meter rakt ner på en betongplatta. Hennes smala lycka var att hon landade som hon gjorde. Hon överlevde, men krossade knät på flera ställen. Länge fick hon ligga på sjukhus och hon kommer kanske aldrig kunna gå bra igen.

Detta fick mig att vilja återuppta projektet mamma och jag påbörjat − att sätta ihop en repertoar för instrument och sång och uppträda på sjukhus och vårdhem. Jag tror det skulle vara uppskattat. Jag har gjort det en gång förut, med min klass när jag var tio år. Vi framförde en musikal inför svårt sjuka barn, en del i vår ålder. När jag tänker på det nu, åtta år senare, inser jag hur fel det var. Jag minns att jag mådde dåligt av det, att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Där fanns barn i sjukhuskläder, med rakade huvuden, bundna till små vagnar med droppåsar. Och där stod vi i färgglada kläder, glatt dansandes och sjungandes.
Kontrasten mellan de friska, glada barnen och de svårt sjuka, sorgsna och rentav hopp-lösa barnen var för stor.

Sudda bort din sura min! Glöm bort nu dina sorger och besvär! Se på oss och lär!

Det var som att sjunga till det döva, djupa mörkret.

Vi gör så många val i livet. Minsta lilla ånger vi känner grundas på ett tidigare val. Man skulle kunna säga att valet och ångern går hand i hand.
För ångern bygger ju på insikten att man valde fel, att man skulle tagit det andra alternativet istället för det man faktiskt valde. Kanske avgjorde det där valet något viktigt i ens liv, kanske framkallade det något oåterkalleligt. Kanske fick det där valet enorma konsekvenser, inte undra på att man känner ånger då.

Men tänker vi någonsin på, att allt kanske inte ligger i våra händer? Att vi ställs inför vissa val, är det något vi styr över? Man går genom livet och valen dyker upp här och där, allt eftersom livet går vidare. När vi tänker på "det som aldrig blev", eller "det som kunde ha blivit", utgår vi bara från dessa val vi fått möjlighet att göra, de gånger vi haft möjlighet att välja antingen eller. Men det finns ju så mycket mer! Tänker vi någonsin på det som existerar bortom dessa val, att vad som helst hade kunnat hända? Det finns så många val vi aldrig ställs inför, men när vi tänker på "det som kunde ha blivit", så inkluderar vi inte detta faktum. Våra världar är så små, vi tänker aldrig bortom våra egna ramar. Min konklusion är att det därför är meningslöst att gå runt och ångra saker eller ha ångest över det man inte valde. För då hade man lika gärna kunnat gå runt och vara förbittrad över hela ens existens, det finns ju så oändligt många goda saker som aldrig hände/kommer hända dig.

Ett undantag finns dock; avundsjuka över andras framgång. När någon vinner en miljon på lotto, kan en röst sucka inom oss: Tänk om jag hade valt att köpa den lotten... Även om valet i fråga aldrig hade varit aktuellt, för alla köper inte lotter.

Jag vet inte riktigt vad jag ville uppnå med det här inlägget, för ångra sig, det kommer man göra i vilket fall som helst. Men jag tror vi behöver vidga våra perspektiv lite. Ånger kan skada en människa så mycket, men om vi tänker utifrån lite större perspektiv, kan vi se att ånger, trots allt, bara rymmer meningslöshet.
När vi insett det, kanske det går lite lättare att leva.

Jag som aldrig brukar vara sjuk! Jag tror jag har stressat för mycket den här terminen. För mycket skolarbete helt enkelt. Jag kan hålla mig uppe i varv i långa hektiska perioder, men så fort det blir lite lugnare verkar mitt immunförsvar sjunka som en sten. Som igår, då jag lämnade in utkastet till det största arbete jag gjort (historia c) på 19 sidor (inklusive bilder dock, 12 s text). Precis efter att jag tryckt på 'Skicka' fick jag förfärligt ont i halsen. Sedan gick det fort. På kvällen låg jag i min säng, iklädd pyjamas under ett täcke och två filtar och hackade tänder av köld. Natten var den värsta jag haft på år och dag. Vaknade med 39 graders feber och frossa, ont överallt.

Jag har inte råd att vara sjuk, prov i morgon, redovisning på onsdag och framför allt − stor konsert på lördag. Men min kropp säger ifrån, säger att nu måste jag vila. Och jag kan inte annat än ge efter.

Det är lustigt. Det är ju på kvällarna man är deppig, och går och lägger sig med tanken: När jag vaknar i morgon kommer det kännas bättre. Så är det absolut inte ikväll, nej jag är glad! Riktigt såhär fridfullt glad. Av ingen som helst anledning, och just det förstärker glädjen ytterligare. Klockan är 01:02, dagen har varit lång, ändå sitter jag här, inte alls speciellt trött och lyssnar på lite mysig Tim Christensen.

Och så kollar jag på glada bilder från svunna tider. Här är en sådan bild, en sommardag för två år sen som fyller mig med glada minnen ännu! Och med den säger jag godnatt.

(Bilden tillhör Maj, och det är hon och jag på bilden haha)

Ikväll har jag min första lediga kväll på tre veckor. Otroligt skönt. Jag hade lov nu förra veckan, eller det var mer att jag inte gick i skolan, för pluggade gjorde jag. Konstant.
Jag hörde någonstans att det bara var sju månader kvar i skolan nu. Det lät alldeles underbart. Jag kan nästan inte vänta med att lämna gymnasiet och ta del av studentlivet.

När folk får reda på att man går sista året på gymnasiet, följer alltid frågan "Vad ska du göra sen?" Jag förstår verkligen att vissa har extrem ångest över den frågan, hade jag inte haft ett svar på den hade jag också haft det. Men som tur är vet jag precis vad jag vill göra. (Och detta skriver jag inte för att skryta.) I och för sig tror jag alla som läser denna blogg vet vad jag vill läsa. Jag ska läsa historia, börjar väl med en grundkurs men så småningom tror jag jag vill läsa något inom etnologi... vi får se. Jag kan i alla fall inte tänka mig att ta ett sabbatsår, det finns inte i min världsbild. Jag hade fått en sådan ångest av att "slösa" bort tid sådär, man måste ju ta tag i sitt liv och inte bara driva runt! Jag kan förstå folk som gör det, men ja.. det passar inte mig helt enkelt. Dessutom är det smart att börja plugga på en gång, då hinner man med desto mer. Jag känner en hel del som börjat på utbildningar de sedan insett att de inte trivs med, det är ett väldigt vanligt fenomen. Och det är inte heller ovanligt att folk utbildar sig klart och sen inser att det inte var detta de ville syssla med. Har man då satt igång sent, ja det säger ju sig själv.

Jag ser i alla fall väldigt mycket fram emot att ta mig vidare! Tror jag kommer att bli en mycket lycklig student :)

Hon kysser en annan, och det går en skälvning genom din kropp. Något rasar i ditt inre, ja någonting går alldeles sönder. Du hade byggt en bro av förhoppningar, du trodde den skulle hålla eller så var det det där dåraktiga hoppet som försäkrade dig att den skulle göra det. Omsorgsfullt hade du byggt bron sten för sten, du hade till och med vågat gå ut på den fast en röst inom dig varnade för det. Men kärleken får en att gå, får en att trampa ner allt förnuft och logiskt tänkande − det finns bara ett mål, och det är hon. Hon som nu kysser en annan. Hon som nu raserar din bro, som störtar samman dina fasader till ruiner. Hur kunde du göra dig mödan att bygga den där bron, enbart för hennes skull? När du från början visste att det var så här det skulle sluta? Åh hur kunde du, hur kunde du? Och hur kan hon, hur kan hon, hur kan hon inte vilja ha dig, hur kan hon inte vilja vara din, hur kan hon... göra så ont?

Ojoj, ett riktigt avbrott i bloggen blev det. Har varit i Danmark och jagat arkivmaterial och intervjuat äldre släktingar. För vad? Jag uppdaterar om det snart!

För den som undrar, och för den som inte undrar, kan jag meddela att det går framåt med mitt projektarbete! (Skriver en antologi med noveller, dikter och texter i övrigt som ska bli bok) Det mesta skriver jag tidigt på morgonen när jag är i mitt esse. Min redaktör (och ömma moder) granskar det jag skrivit, kommer med synpunkter (som jag ofta ignorerar) och sen hamnar de i min färdig-mapp.
Alla mina karaktärer saknar identitet, ansikte, namn. De är män och kvinnor i alla åldrar − vanliga vardagliga människor.

Ni ska få ett smakprov. Helt färdig är den väl inte, jag kommer fila på den in i det sista. Om ni har åsikter, kritik eller förslag på ändringar, kommentera på! Eller om ni tycker den är bra som den är. Den heter:

Regnet saltar inte sina tårar

 

Ingen ser dina tårar, om du gråter i regnet.

Det var han väl medveten om, och det passade honom bra. Män ska inte gråta, och han grät aldrig heller, aldrig inför någon. Men i regnet kunde han obehindrat låta sina tårar rinna. För vem skulle kunna se, att mannen därborta, han gråter? Att han fäller tårar som ett litet barn i en stor ensam värld? Nej ingen. Ingen skulle kunna se det, och hans tårar skulle förbli dolda. Men framför allt, kunde han dölja gråten för sig själv. Det som rann längs hans kinder, som stora tunga tårar, det var regnet, regnet! Regnet använde hans kinder att gråta på, dess droppar bildade tårar på hans kind! Så låg det till, det sade han sig själv med stor säkerhet. Men se, hade du närmat dig honom med dina läppar, och kysst hans kind där under regnets tårar, hade du känt en smak av salt. Regnet saltar inte sina tårar och inte heller var det dess tårar som rann nerför hans kind, utan hans egna som han så hett förnekat. En kyss hade avslöjat dem, mer krävdes det inte. Blott en kyss, och han skulle avslöjad stå.

Vad han längtade efter en sådan kyss.