Från mitt fönster

Ända sedan jag började mellanstadiet har jag haft matteskräck. Kanske för att jag var rädd för min lärare, som jag misstänker helst hade velat aga oss. Kanske för att matteklasserna på högstadiet var så stora och jag nästan aldrig fick hjälp, och kände mig underlägsen och efter? Kanske för att jag ibland svävade på gränsen mellan IG och G. Jag har gråtit kvällen innan i princip vartenda matteprov jag har haft under min uppväxt.
Min lärare förra året, sa att jag antagligen skulle få IG i matte B detta år om jag inte bättrade mig. Ändå har jag gjort bra ifrån mig på några prov, och i höstas insåg jag: jag är inte dum, jag har bara dåligt självförtroende i matte. Det var allt det rörde sig om. Jag trodde att jag inte kunde. Att jag inte kunde få rätt svar.
Så i höstas bestämde jag mig för att förstå. Och som om det var så enkelt, så förstod jag plötsligt. Sedan höjde jag mig, gjorde bättre ifrån mig på proven. Jag fick faktiskt MVG på ett prov, mer än jag kunnat drömma om. Och min nya lärare visade detta prov för min gamla lärare, och hon fick äta upp vad hon sa förra året. Triumf!
Idag sa min lärare att jag får VG i slutbetyg. Jag hade fått min revansch, och trots att det spöregnade oupphörligt och jeansen klibbade längs benen, så hade jag ett stort fånigt och jättestolt leende på läpparna, hela vägen hem.
:D

Jag satt vid min dator, i ett dunkelt rum med fördragna gardiner. Tänkte på saker jag borde göra, men som jag inte gjorde... Men så var det som om solen knackade på mitt fönster. Det var som om något kallade på mig, jag kunde inte stanna inne. Jag reste mig, tog på mig min gröna jacka och min röda scarf och gick ut.
Och jag gick genom mitt fridfulla villakvarter, drog in dofter av jasmin och nyutslagna syréner. Solen sken från en molnfri himmel och därhemma klättrade förmodligen temperaturen uppåt på termometern.
Mina ben tog mig till en liten park nära min gamla skola. Jag gick in i glänta, och satte mig på en bänk jag aldrig suttit på. Blundade mot solen, lyssnade på ljuden omkring mig. Vinden i träden, fågelsång, barnskratt... Jag slog upp ögonen. På ängen framför mig sprang tre barn i åldern 3-6 runt. De jagade varandra, skrattade och skrek. Jag kom på mig själv med att le, tänkte att så småningom kanske jag sitter som en mamma på en sådan här bänk, och ser mina egna barn springa runt i gräset.
Ljuden som fyllde mig, och naturens grönska och dofter som omringade mig ingav mig en sådan ljus känsla. Som om en solstråle sken rakt in i mig, och jag tänkte:
The best is yet to come

Runt midnatt igår kväll satt jag på min sängkant och funderade. Ensam i det tysta huset, då vaknar många tankar och sömnigheten känns avlägsen. Jag tänkte över allt som hänt de senaste åren, hur förändrad jag blivit av händelserna, speciellt de svåra. Jag tänkte på alla gånger jag suttit på min sängkant och önskat. Önskat att det jag ville ha skulle tilldelas mig. Jag har velat så mycket. Och min innersta vilja har ändrats så många gånger. Jag tänkte: Vilken tur att jag inte fått allt jag vill ha. Hur skulle det ha sett ut? Vad jag vill ha för stunden, vill jag säkerligen inte ha om ett år. Skulle jag alltid få det jag ville ha, skulle det garanterat ha stängt många öppna dörrar, dörrar jag inte ens visste fanns, dörrar jag skulle gå miste om.
Jag hade inte varit den jag är idag, för man är en del av alla man möter, läste jag någonstans. Det kanske stämmer, i en något överdriven form. Men helheten stämmer i alla fall, personerna man släpper inpå sig har makten att påverka och förändra en. Och de gör det också, mer eller mindre. Jag menar bara att om jag hade fått allt jag velat ha, så hade jag gått miste om att möta några av de människor som hade förändrat mig.
Man är och man blir. Oavsett hur man vill.

Jag har snart fått ihop en hel diktsamling till dig nu. Du läser antagligen inte det här, cause you couldn't care less about my life now. Men du kanske ändå vill ha ett smakprov? Här får du den första dikten i samlingen, den heter Tortyr. Den skrev jag till dig när vi fortfarande var tillsammans! Hoppas du gillar den. Den är sanning.

Din frånvaro
får min vrede att hetta
Ditt oberoende
får min ilska att bränna
Och jag svär
att nästa gång jag ser dig
ska jag genomborra dig med
mina eldspjut
Jag ska tortera dig
såsom du torterar mig

Men när jag ser dig
så öppnar du enkelt din famn
den suger mig till sig
och jag sjunker djupt
i din låtsaskärlek,
i min naivitet
Och ilskan rinner av mig
men inte ur mig
Nej den glider tillbaka
djupt inom mig
väntandes
väntandes

Om jag hade blivit pojke, skulle jag hetat Michael. Ibland önskar jag att jag blivit Michael. Det känns som att han skulle haft ett mycket mindre komplicerat liv. Jag tror inte killar förstår hur bra de har det. Eller, förstår jag det ens? De kanske har jättestora nackdelar, som de inte avslöjar för tjejer. Men jag tror att saker och ting skulle bli enklare, jag skulle i alla fall inte ha samma problem som jag har nu. Jag tror lite på den här fördomen att när killar är ovän med någon, så nitar de den personen och sen är allt frid och fröjd igen. Tjejer går istället runt i månader och ältar och snackar skit och fryser ut. Jag tror inte Michael hade behövt gå igenom det.
Just nu är jag verkligen sugen på att veta hur det är att vara kille. Jag menar, tänk om man kunde testa att vara kille en månad! Sen kunde man ju säga allt om nackdelar och fördelar. Tänk om jag fick vara Michael en månad... Mitt liv kanske hade varit bättre om jag blivit honom istället

Jag saknar att skriva brev. Inte för att jag har gjort det speciellt mycket överhuvudtaget, men jag tycker det är så trevligt. Hade en brevvän för många år sedan, en sådan jag hittade i Kamratposten. En tjej på min egen ålder, med liknande intressen. Jag har fortfarande kvar alla hennes brev. Men vårt brevskrivande var så... formellt. Efter alla år vi skrev till varandra kunde jag inte säga att jag lärt känna henne. Vi skrev om saker vi gillade, om vår fritid etc, men det känns som att vi undvek att skriva om själva livet vi levde. Vad som verkligen upptog våra tankar, vad som verkligen var viktigt.
Det blev allt större avbrott i vårt skrivande, och så när jag var 15 bestämde jag mig bara för att inte svara. Det kändes inte som att det gav någonting.

Jag skrev brev till en fd pojkvän också, han bodde långt bort och det var mest något jag gjorde för att göra honom glad. Jag visste ju själv vilken lycka det var att få hålla ett brev i handen och tänka Jag har fått brev. Ett riktigt brev med frimärke! Ett brev som inte är från tandläkaren, skolan eller Svenska kyrkan. Ett brev till bara mig.
Han har nog bränt mina brev nu. Det som en gång fyllde en med lycka, kan en gång komma att bli det mest smärtfyllda i livet. Ja.

Men det brev jag skrev senast, det som var till dig (och du vet vem du är och jag vet att du läser det här) gav förhoppningsvis inget annat än gott. Jag skulle aldrig kunna önska dig något annat.

"Du får inte komma på mitt kalas!" En replik väl använd på lågstadiet så fort någon gjorde något dumt mot en, som att tränga sig före i mellanmålskön. Det var som en liten varning, en sköld mot elakheter som man alltid hade till hands. För säkerhetens skull. Men personen som blev varnad var alltid på ens kalas i slutändan. Man glömde allt ont så fort när man var liten.
"Du får inte komma på mitt kalas"-repliken har en helt annan betydelse nu. Först och främst sägs den inte högt, den sägs inom någon så att den andra i fråga inte hör.
För det andra är den inte en varning - den är ett beslut.
För det tredje så kan "Du får inte komma på mitt kalas" lätt leda till "Du får inte komma på mitt kalas" från andra håll. Den varnade blir nu utfryst.
För det fjärde tycks ingen kunna glömma eller förlåta överhuvudtaget längre. Varje liten bagatell skrivs upp i minnet för att aldrig glömmas. Eller är det så?
Du ska i alla fall få komma på mitt kalas

När jag blir gammal (om jag blir gammal, för vad som helst kan ju hända. Ida du är så positiv...!) är risken stor att jag blir förvirrad, senil dement. Jag har många äldre släktingar som tynat bort i demens, som inte känner igen en när man kommer på besök på ålderdomshemmen. De lyser upp i förvånad glädje och deras ansikte har ett ständigt glatt och förvirrat uttryck. Jag hatar det där. Det är som att de hade en dimma framför ögonen, som om de var onåbara. Man kan inte prata gamla minnen med dem, de kan inte minnas alla fina stunder man har haft ihop. De vet inte vem man är. De vet inte vem deras närmsta är, även om de kommer på besök varje dag.
Jag är så rädd för att bli som dem. Tänk att tappa kontrollen så över sina tankar!
Förra hösten dog min farmors syster. Eftersom min farmor dog när jag var tre, kan man säga att hon har ersatt henne. Sommaren innan var hela vår familj och besökte henne på ålderdomshemmet. Hon var så glad för att se oss, men jag kunde se på henne att hon inte hade en aning om vilka vi var.
Mamma sa vid begravningen att vilken tur det var att vi fick besöka henne allihopa en sista gång. Jag teg, men innerst inne önskade jag att jag inte hade träffat henne den där sista gången. Hon hade inte känt igen oss, och saken att säga är att jag inte hade känt igen henne heller. Hon hade haft det där förvirrade uttrycket, den där dimman framför ögonen. Det gamla djupet som brukade finnas där, var borta. Jag ville inte att den där förvirrade främmande människan skulle ta mitt sista minne. Jag ville minnas henne som jag känt henne hela livet. Hon som jag inom mig kallade farmor.

Slutet på terminen närmar sig och många ungdomar känner sig jagade av stress, inte minst jag. Oron för resterande prov och inlämningar, bristen på tid, bristen på vila, mardrömmar om oväntade prov man missat att plugga till... Min värld gör mig yr.
Sprang till bussen i morse, regnet öste ner, men jag hann. Jag kom i tid till lektionen, allting var i tid. I mitt huvud planerade jag för kristi himmelfärdshelgen de två extra dagarna av "ledighet". Om jag ägnar två dagar åt matten bör jag klara provet på tisdag, resten av tiden måste gå till uppsatsen om domkyrkan, inlämning på onsdag... Så bör jag hinna... Men när jag nästa lektion befann mig i biblioteket kände jag hur det började bränna i bröstet, jag blev yr och var tvungen att luta mig mot en bokhylla. Det var bara att ta bussen hem.
Nu sitter jag här, med stressens gåva i bröstet - halsbränna. Tack tack. Helgen kommer bli underbar.

Någonting måste hända.
Jag har gått på samma raka väg i två månader nu.
En väg där min ensamhet gräver gropar för varje steg jag tar, och tunga tankar sticker upp som rötter i marken - allt för att jag ska snava och falla.
Nu vill jag bara att vägen ska svänga, ta en annan riktning, vad som helst! Jag vill skymta någon grönska där framme.
Annars finns det ingen mening med att gå.

Idag har jag varit barnvakt för första gången i mitt liv. Jag som inte ens gillar barn. Eller ja. Självklart kan barn vara hur gulliga och roliga som helst och jag vill verkligen ha ett eget så småningom, men som det är nu så vet jag inte hur jag ska bete mig i närheten av ett barn. Jag har svårt för att leka pajas.
Men denna lilla amerikanska unge visade sig vara bara 12 veckor, och några pajaskvalifikationer verkade inte behövas. Jag skulle spendera två timmar i ett rum på Hotel Concordia med att försöka få tyst på den. Eller honom. Stackaren led nämligen av kolik eller liknande och åh, vad en sån liten kan låta! Jag kunde bara få tyst på honom på ett sätt: Genom "flyga helikopter"-greppet i kombination med sång. Det funkade varje gång, men var slitigt för ryggen. Till slut lade jag honom på sängen där han under höga snyftningar somnade. Av utmattning skulle jag tro.
Vilken liten ängel han plötsligt förvandlades till! Inte mycket större än en limpa bröd. En så liten människa. Ett så litet liv. Jag fantiserade om hur han skulle se ut när han var i min ålder. Tänk om han satt där framför mig, sjutton år gammal... Och det slog mig att när han var sjutton, skulle jag vara 34, kanske med en lika liten människa i mina armar.
Föräldrarna kom tillbaka efter två timmar, överförtjusta över mitt sovande resultat. 600 kronor fick jag för besväret. Tänka sig!

En sommarmorgon landade en fågel nära vår frukostplats i solen. Blixtstilla stod den där och vi såg förundrat på den, väntade att den skulle göra en rörelse, att den skulle flyga iväg igen. Men snart förstod vi att något var fel, fågeln bara stod där, som förlamad - och livrädd. Mamma närmade sig den för att se om den trots allt av instinkt skulle flyga iväg när hon kom för nära. Men fågeln rörde sig inte ur fläcken, utan stod kvar, alldeles paralyserad. Pappa stängde in katten, som var i livet då, och som inte drog sig för att överfalla små fåglar. En halvtimme senare hade fågeln inte rört sig ur fläcken, det var bara dess skräckslagna ögon som talade om att den var vid liv. Gick man tillräckligt nära kunde man se hur den darrade. Till slut gick pappa efter en spade "Det finns ingen med att låta den lida." Och jag satt på trappan med fågeln framför fötterna och bad en stilla bön att den skulle flyga. Pappa kom ut ur huset med spaden i hand, lagom för att se hur fågeln fällde ut sina vingar och flög sin väg.
Jag kom att tänka på den där lilla fågeln idag, hur hopplöst det verkade för den och hur den plötsligt flög iväg som om ingenting hade hänt. Om den där lilla fågeln kunde, varför skulle inte jag kunna? Det ska nog gå.

Jag skulle behöva en liten oskyldig glädjekälla, en som inte sviker mig. En som håller mig sällskap, som värmer mig med sin närvaro, som stryker värme mot mina händer och kind. En som inte klandrar mig för mina handlingar, för min personlighet. En som tvärtemot de flesta kan acceptera mig som den jag är. Med andra ord:
En liten katt. Det är vad jag behöver. Ett litet liv som kan värma mitt.

Jag önskar att jag aldrig hade mött dig. När jag tänker på allt lidande jag kunde besparats fylls mina ögon med tårar.
Om jag aldrig hade mött dig. Var hade jag varit då? Vem hade jag varit då? Jag hade säkert varit några erfarenheter fattigare, och jag hade inte tagit lärdom av de misstag jag nu tagit lärdom av. Jag hade inte gett det löfte jag gav mig, det självskyddande löftet. Var inte otrogen mot dig själv. Dvs: Tolerera inte andras otrohet mot dig. Låta inte någon annan utnyttja dig igen.
Ett löfte som ska hålla hela livet. När den 34åriga Ida (ifall det skulle hända) upptäcker sin älskades otrohet, ska hon minnas den 17åriga Idas stränga ord och trots sin kärlek slita sig ifrån honom. Man ska inte låta sig bli skadad, jag vet det nu. Jag blir rasande när jag tänker på hur jag låg på golvet framför dina fötter, makten du hade över mig, jag var så svag, så kraftlös. Och du utnyttjade din makt, eller utnyttjade min makt, min försvarslösa svaga makt. Jag kan aldrig få ersättning för den förnedringen. Och du skulle aldrig ersätta mig genom att låta mig våldta din makt, såsom du våldtog min. Min värdighet. Mitt jag.

Om jag hade aldrig hade mött dig. Då hade jag kunnat räddats.
Men jag mötte dig.